På Lambertusdagen styrde jag en än gång min färd till Oslo. I min liturgiska kalender erinrar jag mig den västkyrklige biskop Lambertus som kämpade för det traditionella äktenskapets hemlighet och som år 700 fick vittna om sin tro på Kristus med sitt eget blod. I en tid när många röster säger död åt familjen i dess traditionella form är Lambertus en nyttig motvikt mot credot: jag, min och mitt - och min nästa om det gagnar mitt bästa.
Det blev en riktigt välsignad helg med många intressanta och musikaliska möten. En stor eloge vill jag rikta min kära livskamrat och vår dotter för det fina möte vi fick på söndagen. Taizeträffens olika aktörer som gjorde min vistelse i Oslo minnesvärd vill jag rikta min tacksamhet till. Tack Anna Braw som med varsam hand ledde oss in i Taizemusikens värld och Jessica som spelade cello så fint, samt Ulla som trakterade gitarren så väl. Hälsningar vill jag också framföra till min körkamrat Johannes som ordnade mitt boende så väl, hoppas du mår bra efter din hostande gästs övernattning. Till Jon och hans bror som öppnade sitt hem för mig när jag anlände till Oslo vill jag också rikta mitt tack!
Vaja con Dios, mi amiga!
