Noten i havet

Matt 13:47-50
Det är märkvärdigt, att Jesus oftast skildras såsom en som är mildare, vänligare, mera överseende än sin samtid. Otvivelaktigt är detta överenstämmande med det verkliga förhållandet, men ingalunda så som det tillämpas. Domsöndagens text är ett typiskt exempel. Vad lärde samtiden, framförallt dess ledande män, det är fariséerna? De hade genom förnuftiga funderingar, baserade på praktisk människokunskap, kommit till det resultatet, att den Högste Domaren måste skilja på tre klasser av människor: de som var positivt onda, de som var goda, och de som befann sig mitt emellan. En vanlig mänsklig erfarenhet talar för en sådan uppdelning. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt onda, av egen drift onda. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt goda, alltigenom goda. Den stora massan är mitt emellan, benonijim, som det heter på hebreiska. Mot dessa måste ju den Högste Domaren tänkas förfara milt. Han kunde ju inte tänkas behandla dem lika hårt som de direkt ondskefulla. Vilken förnuftig människa skulle inte gå med på en sådan uppdelning?

Jesus gör det inte. När han skickar ut noten i havet, så finner han endast två klasser: de goda och de onda. De som inte är goda, de är onda, och de kastas bort. De som kastas bort får det svårt: att kastas bort betyder att kastas i "den brinnande ugnen". "Där skall vara gråt och tandagnisslan."

Jesus talar om, hur det verkligen sker, inte hur mänsklig tanke tycker att det lämpligen borde ske. Jesus Kristus är hård, men verkligheten är också hård. Men med oändlig kärlek samlar Han upp sina egna, det är: de som ingenting har i sig själva utan endast lever i Honom. Med gränslös förvåning får de höra, att de kallas för "rättfärdiga" och att de aktas värdiga den tillkommande världens liv. Uppdelningen blir oväntad: de första blir de sista och de sista de första.

I detta sammanhang kan lämpligen infogas orden i Matteus 24:40-41 från föregående söndags text: "Två män ska vara tillsammans ute på marken; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar. Två kvinnor ska mala på samma kvarn; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar."

Dessa ord illustrerar, förutom det plötsliga och oberäkneliga, som utgör den textens speciella ämnen, också den obevekliga uppdelningen, domen, som är domsöndagens centrala ämne. Dessa Jesusord har, omvänt, sin närmare förklaring i den här föreliggande texten ur Matt 13. Vad det betyder att den ene upptas och den andre lämnas kvar, anges med det här bevarade ordet av Jesus: "Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga". Att bli upptagen, det är att av änglarna samlas till dem som aktats värdiga att kallas rättfärdiga i Kristi mening, att lämnas kvar, det är att lämnas att ta konsekvenserna av ett självupptaget kristusfientligt, gudsfrämmande liv. Jesus kallar dessa konsekvenser för "gråt och tandagnisslan". Så länge Gud ej övergivit världen, kan människan i sitt självsvåld och i sin perversa respekt för den rent onda makten förneka Gud och förklara sig kunna leva utan Honom. När Gud verkligen överger världen och lämnar den åt sitt öde, då blir det ett plötsligt slut på det stolta gudsförnekandet. I den hemska ödslighet, som människan då befinner sig i, får hon annat att tänka på än att förneka Gud.

ur HERREN KOMMER, anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg

Saligprisningar

Matteus 5:1-12 Lukas 6:20-26

Saligprisningarna i Matteus 5:1-12 anses ha en parallell i Luk 6 men framträder där i en annan form. En fråga är hur detta ska uppfattas. Vanligen anses eller har i varje fall ansetts självklart att det här är fråga om två olika referat av ett och samma tal av Jesus. Den naturliga frågan blir då: vilket av dessa är det riktiga?
Antingen håller man då på den ena eller andra versionen eller komponerar man en tredje. Man har då reflekterat över utgångspunkten. Om man ställer frågan, vilket som stämmer bäst med vad som i övrigt i evangeliet förekommer som Jesu lära i allmänhet och i enskildhet, finner man: det är här inte fråga om ett antingen-eller utan ett både-och. Det är just detta att vi har två versioner som harmonierar med Nya Testamentet. Ut ifrån detta kan frågan ställas vad det betyder att vi har två versioner. Då måste man beakta att undervisningen på den tiden bestod i upprepningen av ett tema i variationer. Variationerna klargjorde vad läraren ville säga. Så har tydligen Jesus upprepat. Än mer - man finner att variationerna är en princip för den Heliga Skrift i dess egenskap av Helig Skrift.

Här vill vi lägga märke till vad dessa båda versioner tillsammans säger. Lukas har formulerat sin version som tilltal. "Saliga är ni.." Detsamma ser vi även i slutet hos Matteus. Det är ett tilltal till åhörarna i nuet. Jesus talar till dem såsom Herren, som den som har det gudomliga namnet. Mot "ni" svarar ett "Jag": Här är det dem gudomlige Herren som talar. Detta "Jag" framträder hos Matteus: "Jag säger er." Här möter den gudomlige i "myndigheten", "fullmakten".

Lukas "Ve er" är även en lära, ett tilltal av denne Herre i det nu, som människorna befinner sig i. Matteus' "Saliga är de fattiga..." är inte sagt, som om det gällde endast dem som står framför honom just då och de förhållande som då rådde. Det är fel att tänka att det bara skulle gälla apostlarna eller till en tid, varefter fattigdomen skulle upphöra och lärjungarna komma i maktställning. Andra rörelser är så inriktade. De brukar i början vara förföljda av de härskande men ökar och får kanske i sin tur makten. Begynnelsen är övergående men när man fått makten låter man de andra lida för sina tidigare plågor. Här är det tvärtom: Jesus säger att fattigdom skall gälla hela denna tidsålder. Det är ej så att lärjungarna skall få någon makt, bli rika. Troheten mot Kristus är alltid förbunden med att vara i "underläge". "Ty de ska bli tröstade." Men här är det ej en tröst, som består i att en föraktad ska bli ärad, utan den tröst som Kristus ger. Hans rike träder här till mötes. Men den vänder sig inte till de bäst utrustade utan till de minsta. Inte också de fattiga blir inbjudna utan just de. Lukas säger till och med "ve" till de rika. Paulus bestyrker också riktigheten härav i 2 Kor 6:10 "plågade men alltid glada." Fattig i anden eller fattig rätt och slätt är att över huvud ingenting att ha. Den som har något i mänsklig mening mister även vad han har. Vem är det som inget har? I Upp 3:17 säges till en församling, Laodicea, att församlingen var eländig och ömkansvärd. Till Smyrnas församling sägs det däremot: "Men du är rik" (Upp 2:9). Laodicea var rik men fick av Herren höra, att hon var fattig. Smyrna var fattig, men Herren, sade, att hon var rik.

ur HERREN kommer, anteckningar till kyrkoårstexter Alla Helgons dag, evangelium och tredje årg. Hugo Odeberg