Det är märkvärdigt, att Jesus oftast skildras såsom en som är mildare, vänligare, mera överseende än sin samtid. Otvivelaktigt är detta överenstämmande med det verkliga förhållandet, men ingalunda så som det tillämpas. Domsöndagens text är ett typiskt exempel. Vad lärde samtiden, framförallt dess ledande män, det är fariséerna? De hade genom förnuftiga funderingar, baserade på praktisk människokunskap, kommit till det resultatet, att den Högste Domaren måste skilja på tre klasser av människor: de som var positivt onda, de som var goda, och de som befann sig mitt emellan. En vanlig mänsklig erfarenhet talar för en sådan uppdelning. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt onda, av egen drift onda. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt goda, alltigenom goda. Den stora massan är mitt emellan, benonijim, som det heter på hebreiska. Mot dessa måste ju den Högste Domaren tänkas förfara milt. Han kunde ju inte tänkas behandla dem lika hårt som de direkt ondskefulla. Vilken förnuftig människa skulle inte gå med på en sådan uppdelning?
Jesus gör det inte. När han skickar ut noten i havet, så finner han endast två klasser: de goda och de onda. De som inte är goda, de är onda, och de kastas bort. De som kastas bort får det svårt: att kastas bort betyder att kastas i "den brinnande ugnen". "Där skall vara gråt och tandagnisslan."
Jesus talar om, hur det verkligen sker, inte hur mänsklig tanke tycker att det lämpligen borde ske. Jesus Kristus är hård, men verkligheten är också hård. Men med oändlig kärlek samlar Han upp sina egna, det är: de som ingenting har i sig själva utan endast lever i Honom. Med gränslös förvåning får de höra, att de kallas för "rättfärdiga" och att de aktas värdiga den tillkommande världens liv. Uppdelningen blir oväntad: de första blir de sista och de sista de första.
I detta sammanhang kan lämpligen infogas orden i Matteus 24:40-41 från föregående söndags text: "Två män ska vara tillsammans ute på marken; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar. Två kvinnor ska mala på samma kvarn; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar."
Dessa ord illustrerar, förutom det plötsliga och oberäkneliga, som utgör den textens speciella ämnen, också den obevekliga uppdelningen, domen, som är domsöndagens centrala ämne. Dessa Jesusord har, omvänt, sin närmare förklaring i den här föreliggande texten ur Matt 13. Vad det betyder att den ene upptas och den andre lämnas kvar, anges med det här bevarade ordet av Jesus: "Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga". Att bli upptagen, det är att av änglarna samlas till dem som aktats värdiga att kallas rättfärdiga i Kristi mening, att lämnas kvar, det är att lämnas att ta konsekvenserna av ett självupptaget kristusfientligt, gudsfrämmande liv. Jesus kallar dessa konsekvenser för "gråt och tandagnisslan". Så länge Gud ej övergivit världen, kan människan i sitt självsvåld och i sin perversa respekt för den rent onda makten förneka Gud och förklara sig kunna leva utan Honom. När Gud verkligen överger världen och lämnar den åt sitt öde, då blir det ett plötsligt slut på det stolta gudsförnekandet. I den hemska ödslighet, som människan då befinner sig i, får hon annat att tänka på än att förneka Gud.
ur HERREN KOMMER, anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar