Sista helgen i Epifania

Så är tiden inne för den femte och sista söndagen i Kristi uppenbarelsecykel, Epifania, med texter ur Psaltaren 42, Hesekiel 33, Paulus av Tarsus brev till Kolosserna 3, samt Matteus Levi evangelium 13. Som sig bör i en västlig reformatorisk apostolisk, katolsk och ortodox tradition vill jag förära dagen med en vokalmotett på latin från Giovanni Pierluigi da Palestrinas penna:

Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden; när skall jag komma därtill att jag får träda fram inför Guds ansikte? Mina tårar är min mat både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?" Men jag vill utgjuta inom mig min själ och ha i minne, hur jag gick i hopen, tågade till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran. Varför är du så bedrövad min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag ska åter få tacka honom för frälsningen från hans ansikte. Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land, på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor går över mig. Om dagen ska Herren beskära sin nåd, och om natten vill jag lovsjunga honom och be till mitt livs Gud. Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?" Det är som om man krossade mina ben, när mina ovänner försmädar mig, när de beständigt säger till mig: "Var är nu din Gud?" Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag ska åter få tacka honom, mitt ansiktes frälsning och min Gud.

I Hesekiel 33:10-20 hittar jag följande budskap:
10 Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? 11 Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?
12 Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige skall inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. 13 Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort. 14 Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, 15 så att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. 16 Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva.
17 Men när dina landsmän säger: Herrens väg är inte rätt, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. 18 Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. 19 Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva. 20 Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus."

I Kolossebrevet 3:12-17 hittar vi följande budskap av Paulus av Tarsus
12 Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. 13 Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. 14 Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. 15 Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. 16 Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. 17 Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.

I Evangeliet enligt Matteus Levi 13:24-30 hittar vi HERREN Jesu Kristi liknelse om Vetet och ogräset:
"Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. 26 När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. 27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? 28 Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. 30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge."

I Kyrkans bön efter predikan har följande ord använts:
Herre Gud, himmelske Fader, vi tackar dig för att du i din stora barmhärtighet har gett oss den goda säden, ditt heliga ord och rikligen utsått den i våra hjärtan. Vi ber dig: Låt denna säd bära frukt genom din helige ande och skydda oss för den onde fienden, som vill utså ogräs ibland oss. Bevara oss för säkerhet, behåll oss i din fruktan och hjälp oss i alla frestelser, till dess vi blir fullkomligt saliga. Amen.

Aposteln Andreas

I helgen erinrade sig bloggaren den förstkallade aposteln S:t Andreas och hur jag i slutet på 1990-talet skar en reliefikon av Simon Kefas bror. Det var i samband med en av mina systrars 40-årskalas som jag och mina systrar samtalade om möjligheten att lära oss ikonmålandets ädla konst, något som vore intressant att ägna sin tid åt framöver. Här kan ni se den ikon jag skar i slutet på 1990-talet. Donerade orginalet till Bengt Pohjanen i Kristi förklarings ortodoxa kyrka i Överkalix för några år sedan, med en rysk text av Herrens bön på baksidan.

Allsmäktige Gud, genom din nåd vad din apostel S:t Andreas lydig den kallelse, som din Son Jesus Kristus gav honom. Ge också oss nåd att följa Kristus i hjärta och liv. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

I Bygdeåboken från Västerbotten har jag hittat en antifon som sjöngs på Herrens förstkallade apostel Andreas i samband med hans festdag den 30 November från 1200-tal till och med 1650-talet när bruket tyvärr föll ur bruk. Tack vare Lars-Gunnar Martling och Erling Lundberg har den latinska hymnens text transkriberats från latin till svenska och lyder som följer:

När Jesus vandrade utmed Galileiska sjön, såg han Petrus och Andreas, som var hans broder. Och han sade till dem: Följ efter mig! Jag skall göra er till människofiskare. Och de lämnade sina fiskegarn och båten och följde honom. Genast när han hörde Herrens kallelse, lämnade den helige Andreas sina fiskegarn, som han använde för sitt levebröd. Han följde honom, som utlovar det eviga livets belöningar. Den ene av de två, som följde Herren, var Andreas, broder till Simon Petrus. Halleluja.

Och när bödlarna förde bort aposteln för att han skulle korsfästas, församlades en skara människor, som ropade: Den rättfärdige mannen och Guds vän, vad har han gjort för att han skulle föras till korset? Men han bad folket, att de inte skulle hindra hans lidande. När Andreas såg korset, sade han med glädje: Jag har alltid älskat dig, och jag har önskat att få omfamna dig, o ljuva kors.

Bloggaren vill rikta en stor eloge till Lars Gunnar Martling och Erling Lundberg som gjort denna pärla tillgänglig på svenskt språk. Solo Deo Gloria

Noten i havet

Matt 13:47-50
Det är märkvärdigt, att Jesus oftast skildras såsom en som är mildare, vänligare, mera överseende än sin samtid. Otvivelaktigt är detta överenstämmande med det verkliga förhållandet, men ingalunda så som det tillämpas. Domsöndagens text är ett typiskt exempel. Vad lärde samtiden, framförallt dess ledande män, det är fariséerna? De hade genom förnuftiga funderingar, baserade på praktisk människokunskap, kommit till det resultatet, att den Högste Domaren måste skilja på tre klasser av människor: de som var positivt onda, de som var goda, och de som befann sig mitt emellan. En vanlig mänsklig erfarenhet talar för en sådan uppdelning. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt onda, av egen drift onda. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt goda, alltigenom goda. Den stora massan är mitt emellan, benonijim, som det heter på hebreiska. Mot dessa måste ju den Högste Domaren tänkas förfara milt. Han kunde ju inte tänkas behandla dem lika hårt som de direkt ondskefulla. Vilken förnuftig människa skulle inte gå med på en sådan uppdelning?

Jesus gör det inte. När han skickar ut noten i havet, så finner han endast två klasser: de goda och de onda. De som inte är goda, de är onda, och de kastas bort. De som kastas bort får det svårt: att kastas bort betyder att kastas i "den brinnande ugnen". "Där skall vara gråt och tandagnisslan."

Jesus talar om, hur det verkligen sker, inte hur mänsklig tanke tycker att det lämpligen borde ske. Jesus Kristus är hård, men verkligheten är också hård. Men med oändlig kärlek samlar Han upp sina egna, det är: de som ingenting har i sig själva utan endast lever i Honom. Med gränslös förvåning får de höra, att de kallas för "rättfärdiga" och att de aktas värdiga den tillkommande världens liv. Uppdelningen blir oväntad: de första blir de sista och de sista de första.

I detta sammanhang kan lämpligen infogas orden i Matteus 24:40-41 från föregående söndags text: "Två män ska vara tillsammans ute på marken; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar. Två kvinnor ska mala på samma kvarn; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar."

Dessa ord illustrerar, förutom det plötsliga och oberäkneliga, som utgör den textens speciella ämnen, också den obevekliga uppdelningen, domen, som är domsöndagens centrala ämne. Dessa Jesusord har, omvänt, sin närmare förklaring i den här föreliggande texten ur Matt 13. Vad det betyder att den ene upptas och den andre lämnas kvar, anges med det här bevarade ordet av Jesus: "Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga". Att bli upptagen, det är att av änglarna samlas till dem som aktats värdiga att kallas rättfärdiga i Kristi mening, att lämnas kvar, det är att lämnas att ta konsekvenserna av ett självupptaget kristusfientligt, gudsfrämmande liv. Jesus kallar dessa konsekvenser för "gråt och tandagnisslan". Så länge Gud ej övergivit världen, kan människan i sitt självsvåld och i sin perversa respekt för den rent onda makten förneka Gud och förklara sig kunna leva utan Honom. När Gud verkligen överger världen och lämnar den åt sitt öde, då blir det ett plötsligt slut på det stolta gudsförnekandet. I den hemska ödslighet, som människan då befinner sig i, får hon annat att tänka på än att förneka Gud.

ur HERREN KOMMER, anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg

Saligprisningar

Matteus 5:1-12 Lukas 6:20-26

Saligprisningarna i Matteus 5:1-12 anses ha en parallell i Luk 6 men framträder där i en annan form. En fråga är hur detta ska uppfattas. Vanligen anses eller har i varje fall ansetts självklart att det här är fråga om två olika referat av ett och samma tal av Jesus. Den naturliga frågan blir då: vilket av dessa är det riktiga?
Antingen håller man då på den ena eller andra versionen eller komponerar man en tredje. Man har då reflekterat över utgångspunkten. Om man ställer frågan, vilket som stämmer bäst med vad som i övrigt i evangeliet förekommer som Jesu lära i allmänhet och i enskildhet, finner man: det är här inte fråga om ett antingen-eller utan ett både-och. Det är just detta att vi har två versioner som harmonierar med Nya Testamentet. Ut ifrån detta kan frågan ställas vad det betyder att vi har två versioner. Då måste man beakta att undervisningen på den tiden bestod i upprepningen av ett tema i variationer. Variationerna klargjorde vad läraren ville säga. Så har tydligen Jesus upprepat. Än mer - man finner att variationerna är en princip för den Heliga Skrift i dess egenskap av Helig Skrift.

Här vill vi lägga märke till vad dessa båda versioner tillsammans säger. Lukas har formulerat sin version som tilltal. "Saliga är ni.." Detsamma ser vi även i slutet hos Matteus. Det är ett tilltal till åhörarna i nuet. Jesus talar till dem såsom Herren, som den som har det gudomliga namnet. Mot "ni" svarar ett "Jag": Här är det dem gudomlige Herren som talar. Detta "Jag" framträder hos Matteus: "Jag säger er." Här möter den gudomlige i "myndigheten", "fullmakten".

Lukas "Ve er" är även en lära, ett tilltal av denne Herre i det nu, som människorna befinner sig i. Matteus' "Saliga är de fattiga..." är inte sagt, som om det gällde endast dem som står framför honom just då och de förhållande som då rådde. Det är fel att tänka att det bara skulle gälla apostlarna eller till en tid, varefter fattigdomen skulle upphöra och lärjungarna komma i maktställning. Andra rörelser är så inriktade. De brukar i början vara förföljda av de härskande men ökar och får kanske i sin tur makten. Begynnelsen är övergående men när man fått makten låter man de andra lida för sina tidigare plågor. Här är det tvärtom: Jesus säger att fattigdom skall gälla hela denna tidsålder. Det är ej så att lärjungarna skall få någon makt, bli rika. Troheten mot Kristus är alltid förbunden med att vara i "underläge". "Ty de ska bli tröstade." Men här är det ej en tröst, som består i att en föraktad ska bli ärad, utan den tröst som Kristus ger. Hans rike träder här till mötes. Men den vänder sig inte till de bäst utrustade utan till de minsta. Inte också de fattiga blir inbjudna utan just de. Lukas säger till och med "ve" till de rika. Paulus bestyrker också riktigheten härav i 2 Kor 6:10 "plågade men alltid glada." Fattig i anden eller fattig rätt och slätt är att över huvud ingenting att ha. Den som har något i mänsklig mening mister även vad han har. Vem är det som inget har? I Upp 3:17 säges till en församling, Laodicea, att församlingen var eländig och ömkansvärd. Till Smyrnas församling sägs det däremot: "Men du är rik" (Upp 2:9). Laodicea var rik men fick av Herren höra, att hon var fattig. Smyrna var fattig, men Herren, sade, att hon var rik.

ur HERREN kommer, anteckningar till kyrkoårstexter Alla Helgons dag, evangelium och tredje årg. Hugo Odeberg

Bli som barn

Matt 18:1-10
Det är genomgående i Nya Testamentet att vända upp och ner på begreppen. Då det frågas efter vad som är högt och värdefullt, så svaras härpå det som i vanlig mening är det allra obetydligaste. Det går tillbaka till Jesus själv. Och för den som är hemma i Kristi värld, är det inte något främmande, då Jesus hänvisar till barnet. Redan i Gamla Testamentet framhålls åter och åter, att Gud böjer sig ned till det ringa och obetydliga.

Det som i Nya Testamentet kallas för fåfänglighet är det som är förnuftigt i den tidsålder, som nu är, såsom att sträva att komma uppåt och få makt och inflytande, att vara stark och förståndig, att kunna reda sig här i världen.

Barnet är förstå och främst typen för den som är liten och obetydlig, den som inte kan reda sig själv, som inte har någon list och förslagenhet, som inte kan ordna sin tillvaro, som inte kan bestämma över andra människor. Barnet är utan makt och klokhet i den mening, i vilken världen använder dessa ord. Men den som inte vänder om och bli som ett barn, kan inte reda sig i Kristi värld, han kan inte ens komma ditin.

Är det nu även någon speciellt som uttrycks med detta pekande på barnet? Är det någon egenskap eller kvalitet hos barnet, vilken man kan visa på, alltså något positivt, som oskuldsfullhet, ärlighet, ödmjukhet? - Då människor läser den svenska översättningen: "Den som nu så ödmjukar sig som det här lilla barnet är den störste i himmelriket." på det sätt som denna översättning i de flesta fall uppfattas, så är det inte säkert, att de utläser den rätta meningen. Att "vara ödmjuk" kan uppfattas som en ödmjukhet, som kommer därav att man är kuvad. Men i texten är det ej fråga om att som ett föredöme framställa en sådan ödmjukhet, utan det är fråga om en sådan ödmjukhet, att man blir som ett barn, som inte har något att komma med, som inte duger till något. - Ödmjukheten består inte i det negativa att vara kuvad utan i det positiva, som är frimodighet. Barnet har inget själ och går därför ut i världen med tillitsfullhet. Den som alltså bringats till intet, kan även komma fram till denna barnets tillitsfullhet. Det är verkligen så, att ett litet barn av inre visshet tror det som det får höra om Kristus. Detta gör barnet alltså inte på grund av lättrogenhet. Då barnet möter Jesu ögon, går det rätt in i himmelriket. Den som tar emot ett sådant barn i Jesu namn, han tar emot Jesus själv. Det sår inte i texten "som om han tar emot Jesus". Det är verkligen Jesus Kristus själv han tar emot. Den som så tar emot Jesus Kristus i en hans lärjunge, han gör detta utan att ta hänsyn till om denna person är ringa eller högt uppsatt.

Änglarna för furstarna och rikena hade enligt judisk föreställning inte tillträde till det allra högsta i himmelen. Men nu säger Jesus, att däremot det lilla barnet har änglar, som är i det innersta av Härligheten, hos Gud.

ur HERREN KOMMER anteckningar till kyrkoårstexter Den helige Mikaels dag, Hugo Odeberg

Den ädla jungfrun är mig kär, Jag aldrig henne glömmer. Hon alltid i mitt hjärta är, Man hennes dygd berömmer. Hon är min vän, Och om jag än Bekymmer har, Jag det fördrar, Hon skall mig rikligt löna, Och hennes kärlek, trofasthet Jag alltid har fått röna. Allt mitt behov hon vet.

En gyllne krona jungfrun bär, Tolv stjärnor i den ser man. Som solen hennes klädnad är, Den glänser klar i fjärran. Hon synes så På månen stå. Hon är en brud, utvald av Gud. Hon är i födslovånda Och föda skall den ädle Son, Som skall regera världen Ifrån sin himmelstron.

Fast draken nu i raseri Vill detta barn uppsluka, Hans anslag dock förgäves bli, Om än han list vill bruka. Ty denne Son till himlens tron Upptagen är, Dock draken här Sitt välde än försvarar. Och modern nu allena är, Men henne Gud bevarar Och Fadersomsorg bär.

Jungfrun i koralen avser den kvinna som omtalas i Uppenbarelseboken 12:1-6, och som betecknar Guds församling, som lyssnar till Människosonens röst i Förbundets Skrifter och följer dem.
Musik: Umeå Barockensemble 2007

Johannes Döparens dag

Sakarias lovsång (Benedictus)

Välsignad vare Herren som besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun. Han har frälst oss från våra fiender och från deras hand som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, enligt den ed han gav vår fader Abraham, att vi, frälsta från våra fienders hand, skulle tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar. Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.