S:t Polykarpus himmelska födelsedag

Idag den 23 februari firar den apostoliska kristenheten minnet av apostellärjungen S:t Johannes elev och efterföljare i det heliga prästämbetet Polykarpus av Smyrna. Inför sin avrättning bad S:t Polykarpus en bön som lyder:

"Herre Allsmäktige Gud, Jesu Kristi Fader. Genom din älskade och välsignade Son har vi motagit kunskapen om dig. Du är Gud över änglar och alla makter, över hela skapelsen och de rättfärdigas släkte, de som lever i din åsyn. Jag prisar dig eftersom du har funnit mig värdig denna dag och timme för att räknas bland martyrerna och få dricka Kristi bägare för att uppstå till evigt liv med kropp och själ i Den Helige Andes odödlighet. Må jag i dag bli mottagen bland dem i din åsyn - som ett rikt och välbehagligt offer, så som du i förväg har ordnat, uppenbarat och fullföljt, du trofaste och sanne Gud. Därför lovsjunger jag dig för alla ting; jag prisar dig, jag ärar dig genom den evige och himmelske överstepräst, Jesus Kristus, din älskade Son. Genom honom och tillsammans med honom och den Helige Ande tillkommer äran, nu och i kommande tider. Amen."

Polykarpus uppnådde den aktningsvärda åldern av 86 år och angående hans martyrium har biskopen Ireneus som var lärjunge till Polykarpus skrivit. I akten finns uppgifter om ytterligare tre avskrivare av dokumentet som ögonvittnena till den Efesiske biskopen och lärjungen till S:t Johannes Teologen. Dessa är: Gaius, Pionus och Isokrates. Som författare till brevet anges Marcion, som av den tidiga kyrkan ansågs vara en särskilt farlig heretiker på grund av sin förmenta esoteriska kunskap, som kallades gnosisticism.

Som antik litteratur betraktat präglas Polykarpus martyrium av en saklig realism utan många legendariska utsmyckningar, vilket vittnar om författarens skicklighet med skrivdonen.

Domine Jesu Christe, filius Deus Israel, miserere nobis peccatoribus / Herre Jesu Kriste, Israels Guds Son, förbarma dig över oss syndare.

Martin Luthers himmelska födelsedag

I slutet av januari 1546 reste reformatorn till Halle och Eisleben för att där förlika grevarna Gebhard och Albrecht i Mansfeld vilket kröntes med framgång. Sin sista liturgi i Halles Vårfrukyrka omvittnade deltagare om med vilken vördnad han handskades med altarets sakrament. Det är mycket troligt att Luther i anslutning till mässans evkaristiska del här sjöng den bön som kallas anamnes ur profeten Jesajas bokrulle.

Jesaja fick i helgedommen se I anden denna uppenbarelse: Gud satt på tronen, upphöjd, hög och stor, Hans mantelsläp uppfyllde templets kor. Serafer två stod inför Konungen, Sex vingar syntes på dem var och en. Sitt ansikte betäckte de med två, De skylte sina fötter likaså. De flög med två, och till varandra de Med höga änglaröster ropade: Helig är Gud, vår Herre Sebaot. Helig är Gud, vår Herre Sebaot. Helig är Gud, vår Herre Sebaot. Jorden är full av Herrens härlighet. Då darrar trösklarna av denna sång, Och huset fylls med rök på samma gång.

Denna liturgiska bön har tyvärr inte varit mycket i bruk inom den Lutherska protestantismen, trots dess karaktär av tillbedjan av Kristi sanna närvaro i våra gemenskaper borde motivera det. Det är ett beklagligt faktum att anamnesen endast sparsamt använts som bön mellan mässans konsekration och bönen O Guds Lamm, då den på ett fint sätt väver ihop vår Herre Jesu judiska börd med profeten Jesajas uppenbarelse och bön i det sjätte kapitlet i hans bokrulle. Jag känner dock tacksamhet för en lärare - Maria Röjås - i folklig sång som för fyra år sedan undervisade en vokalgrupp i en folklig koralvariation av denna anamnes från en baltisk folkkoral som sjöngs på Umefolk08. Stor eloge till er alla!

När Martin Luther lämnade sitt jordeliv lär han förutom orden i completoriets tidegärd ha noterat mänskans yttersta existensvillkor: "Vi är alla tiggare, det är sant." Lutherkännaren Martin Krauklis har i boken Martin Luther - liv och verk - ISBN 91-514-0329-3 - kommenterat Luthers anteckningar från den 17 februari 1546: "Bakom orden ligger tron på den Gud som fyller tiggarnas tomma händer. Hans kropp födes i högtidlig procession till Wittenberg, där begravningen ägde rum i slottskyrkan. På insidan av en bokpärm har Melanchton antecknat datumet för Luthers död, hans levnadsålder och platsen där han ligger begravd. Noteringen slutar med orden "et mortuus vivit" ("Om han än är död, så lever han").

S:t Ansgar

Idag är det den 3 februari och då erinrar sig kristna människor en av missionärerna som förde Kristi lära hit till Norden. Det är alltså missionären Ansgars himmelska födelsedag som är föremål för omtanken. Han var en av många missionärer som från mitten av folkvandringstiden och vikingatiden förde tron på Vitekrist till våra breddgrader. I detta avseende har kristendomen som sådan varit närvarande i våra nordiska länder både tack vare missionärer från brittiska öarna och europeiska kontinenten. Enligt den lutherske historikern Valentin Ernst Löscher präglades 800-talets romerska kristenhet av stor missionsiver och vilja att upprätta skolor för barn med läshuvud. Det finns bevarat från kejsar Karl den stores rike handskrifter där två munkars arbete med psaltarens texter i sin latinska form finns att läsa. De katedralskolor som kom att uppstå under denna historiska era, förmedlade genom den gregorianska sången dessa melodier och texter till blivande präster och ordensfolk. Säkert rustade denna pedagogik Ansgar och hans medarbetare väl för uppdraget att förmedla Guds Ord till våra förfäder i mälardalen, även om det yttre resultatet av deras mission måhända var klent, mänskligt och statistiskt sett var det avgörande för trons insteg bland våra anfäder & mödrar i det som skulle bli nationalstaten Sverige. I Guds rike är tack och lov statistik ingen kategori vilket Herrens Jesu uttalande i Matteus evangelium 18:20 vittnar om: Där två eller tre är församlade i mitt namn. Där är jag mitt ibland dem.