Bönsöndagen

Herrens bön (Lukas 11:1-13)

Jesus ägnade, enligt evangeliernas skildring, ofta hela natten i bön och han uppmanade lärjungarna att vara uthålliga i bönen och att inte förtröttas, inte ge upp. Å andra sidan har han skarpt förkastat långa, mångordiga böner: "Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Matt 6:7". Uthållighet i bön betyder alltså inte detsamma som långa, mångordiga böner. Den mångordige stannar inom sina tankars trånga stängsel, även om han ibland tycker, att han i sin bön känner sig "upplyft" eller "uppbyggd." - Bönen är varken predikan eller tankeövning. Jesus tar riktigt krassa bilder för att inskärpa bönens omedelbarhet. Det är inte den fina människans taktfulla anhållan hos en vän, som Jesus tar till bild för bönen till Gud,  utan han tar den krassa bilden av en som mot all sed och takt stör mitt i natten. Han vill alltså säga: er bön skall vara som en sådan, som inte vet någon råd, och som därför inte längre frågar efter något annat än att i sin rådlöshet och nöd vända sig till Honom, som är räddningen. Bönen har med en skön bild kallats för en "suck", en bönesuck som kommer från den uppgivne bedjarens innersta. Uthållighet i bönen är "andens ihållande suckar". Och då ber Anden med vår ande.

Åt oss är ni i evangelierna bevarad den bön, som Jesus själv lärde sina lärjungar. I denna ges en förebild för bedjandet, en anvisning om , hur den i bönen fullkomlige bad och beder. Den i bönen fullkomlige är Jesus själv. Här har han i korta ord uppenbarat, om vad han ber för lärjungarna, och varom de i Hans namn har löfte att be.

Den bön, som kommer först är "Fader vår, som är i himmelen!" Den bedjande får vända sig till den smorde Frälsarens Fader. Detta betyder inte enbart, att han är så som en fader, en som kan liknas vid en fader, utan i Jesu ord betyder det, att det är han, som verkligen är vår Far, han som fött oss till andligt liv. Men det heter inte "Fader min" utan "Fader vår". Den bedjande ber till "vår Fader", alla människors, hela mänsklighetens Fader. Denne Fader är lika mycket Fader för varje människa. Jag har på inget sätt något företräde framför andra hos Gud. Alla är lika mycket föremål för Hans kärlek. Den bedjande vet - om han ber i Jesu namn - att fastän han går in i bönens avskildhet med Gud, i bönekammaren, i bönens ensamhet liksom i den gemensamma bönen i liturgin, han inte kan få avskilja sig från gemenskapen med sina medmänniskor. Tvärtom, när han i andens ensamhet säger "Fader vår", så är det för att, i Kristi namn, be denne Fader om att få förnimma den andliga värld, där allt är fritt från söndringens och motsättningarnas tankar och viljor, och där Gud är allt i alla.

Anordningen av bönepunkterna i Herrens bön ger nu också en anvisning på den ordning, i vilken den i Jesu namn bedjande ska be och får gåvan att be. Bönerna, bönepunkterna är ju uppdelade i två grupper. De första tre bönerna är böner om att Guds gåvor och löften må komma hela denna värld till del, att Hans Namn må avskiljas, hans rike förverkligas, hans avskilda kärleksvilja vara det enda bestämmande i mänsklighetens liv och väsen. Det är alltså en förbön för hela världen, att den må komma ut ur den nöd, den förvirring, den hårdhet, strid, det sjukdomarnas och själsplågornas elände vari den befinner sig. Det är en bön om Gud åt världen, i världen och av världen mottagen. Så vill Jesus lära oss att när vi, när vi ber, helst skulle börja, inte med oss själva och våra behov, vår nöd, utan allra först med våra tankar dröja vid den stora människovärldens mångfaldiga nöd och behov och så uppsända vår längtans bön om frälsning och räddning. Låt tankarna och medkänslans följa dig ut på en själens flykt genom världens alla plågade länder, som du i dessa tider läser om i tidningarna och hör om i radio, tänk på vad de får genomgå dessa som lever i krig, i hunger, under förföljelse, i fångenskap, i andlig förvildning och nöd, gör inte din tankes flykt hastig och summarisk utan dröj vid än den ena och än den andra punkten och tänk sedan på, hur det skulle vara, om i stället för all denna nöd, Guds kärlek och Hans heliga vilja hade genomträngt alla, om hans rike hade kommit hit till jorden. Så kan du be av hjärtat att detta må ske. Och be sedan för dem som är dig närmare, fiender och vänner, att de må befrias och hjälpas ur allt som trycker och binder dem.

Efter sådan förbön kan vi sedan övergå till bönerna för oss själva enligt de fyra senare bönepunkterna i Herrens bön. Men kanske att efter en sådan förbön våra egna svårigheter fått andra och mindre proportioner än förut, och vi lärt oss att se med mera undergivenhet på det som vi kanske förnimmer att vi bör underkasta oss i detta vårt livs skola. Jesus har gett oss anvisning om att vi först må be om våra kroppsliga sorger, det för vårt liv oumbärliga och nödvändiga och därefter om det som hör till vår själs frid, vilket är viktigare i Jesu ögon: Förlåt oss våra skulder, inled oss inte i frestelse, fräls oss från den onde.

efter Hugo Odebergs anteckningar från Herren kommer, Bönsöndagen 3:e årgången

Epistle to Diognetus (Epistle of Mathetes to Diognetus)

Brevet till Diogenes var en av Kyrkans finaste brev om den ortopraxi som de kristna levde i sin erfarenhet av att leva med Herren. Författaren verkar ha kommit från mindre asien och den tradition som uppkallades efter St Johannes Teologen och Evangelisten i Efesus, som var den lärjunge som Jesus älskade och som han anförtrodde sin mor Maria till.

If ye love me

Dymmelonsdagen den 27/3 framförde Umeå studentkör under director musices Tomas Plejes ledning en passionskonsert, där bland annat Tomas Tallis motett framfördes.

En ikon som föreställer Herrens mor Maria som korsbärare och sammanfattar passionstidens budskap om Herrens offer för människosläktets synder.

Jungfru Marie Bebådelsedag

Vi firar i dag Jungfru Marie bebådelsedag. I vår kyrka, ELBK, firar vi den på den lördag som infaller närmast den 25 mars, såvida den lördagen inte råkar vara påskafton, vilket blir fallet om tre år, 2016 (och även åren 2027, 2032 och 2035). Genom att den förläggs till lördag behöver inte någon av söndagarna i Fastan utgå. Att vi alltjämt firar denna ”Mariadag” beror på att den i själva verket är en Kristusdag. Huvudpersonen för dagens gudstjänster och predikningar är alltså inte Maria själv utan hennes Son, som är både hennes och hela världens Frälsare.
   Dagen förkunnar vår Frälsares övernaturliga börd, att Gud i Jesus Kristus har blivit människa, en människa av kött och blod som vi – genom ett under, det vi kallar jungfrufödelsen. Som episteltext läste vi ur profeten Jesajas bok och hörde de välkända orden: ”Se, jungfrun ska bli havande och föda en son och hon ska ge honom namnet Immanuel”. Detta är ett tecken , ett under, och den son jungfrun ska föda är inte bara en människa utan ”Gud med oss”, Gud mitt ibland oss.
   Låt vara att dagen är en Kristusdag så är likväl Jungfru Maria i viss mening i centrum idag. Vi läser om bebådelsen, hur Herren genom ängeln Gabriel uppenbarar och förkunnar för Maria det enastående som ska ske med henne. Ja, det finns två personer i världshistorien som har fått ett absolut unikt uppdrag på sin lott. Den ena är just Maria som fått den ljuvliga lotten att bära och föda Guds Son, därför ska också alla släkten prisa henne salig. (Vem den andra personen är får vi återkomma till i en senare predikan.)  Dagens särskilda predikotext talar hennes besök hos sin gamla släkting Elisabet, hon som ska bli mor till Johannes Döparen. Dagens läsningar vittnar om Herrens godhet och trofasthet, hur Guds ord och löfte alltid går i uppfyllelse.

Jungfru Marie bebådelsedag är vittnesbördens dag

Det första vittnesbördet är ängelns

   Det måste ha varit en omtumlande dag detta för den unga Maria. En änglauppenbarelse med ett orimligt budskap: hon ska bli havande och föda en son, som ska kallas ”den Högstes Son” och bära namnet ”Herren är frälsning”. Hur skulle detta förstås? Maria är förvisso trolovad med Josef, men helt tydligt så inser och förstår hon att ängelns ord inte avser hennes kommande äktenskap. Hon uppfattar vad som ligger i ängelns budskap. Och hon tar emot orden i tro och bekännelse.
   Varför utvaldes Maria till detta underbara? Vilka egenskaper hade hon framför alla andra kvinnor? Det fanns nog ingenting alls särskilt med henne. Det var Guds suveräna, allsmäktiga och allvisa beslut och behag att utse just henne. Detta är ett underligt vittnesbörd: ingen är för ringa för att bli tagen i tjänst av Gud, och ingen kan i egen kraft eller förmåga uträtta något.
   Ytterligare något förunderligt hade ängeln att förtälja. Elisabet, hon som är barnlös, väntar en son nu på sin ålderdom. Allt detta driver Maria att bege sig upp till Juda bergsbygd och besöka sin släkting (moster/faster, eller vad?)  och få se den godhet Herren har bevisat henne. Men kanske är det också för att anförtro sig åt och berätta för henne om sin svårförklarade situation: hon är trolovad, äktenskapet har ännu inte fullbordats, och hon är gravid! Vem skulle tro henne? Elisabet som nu själv har fått uppleva Herrens godhets under, hon kan nog tro och förstå. Och hon gav sig iväg, ganska omgående som det verkar, kanske redan inom en vecka.

Det andra vittnesbördet är Johannes

Johannes, han är ju ännu inte född! Kan väl han vittna? Ja, säger Jesus: ”Har ni aldrig läst: Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov.” Johannes spratt till av glädje när Maria trädde in och hälsade. Hur kunde detta ske, och hur kunde Elisabet veta? Ängeln hade för Sakarias förkunnat att Johannes redan i moderlivet skulle vara uppfylld av den Helige Ande. Och Elisabet ”blev uppfylld av den Helige Ande”. Här ska vi nu betänka att det handlar om under, och vi ska inte ge oss in på några förklaringsmodeller. Vi ska tro – och nöja oss med – vad skriftordet säger. Dessutom är det  faktiskt så att det är Gud själv som med sin  mor Maria träder in i huset.
   När nu han, som Johannes ska vittna om och bereda väg för, kommer till dem blir det för Johannes som det står i Joh. 20: ”lärjungarna blev glada när de såg Herren”. En ängel förkunnade för herdarna i julnatten: ”Se, jag bådar er en stor glädje”. Herdarna fick ta emot denna glädje, och de fann inte bara ett nyfött barn – de fann Gud liggande lindad som ett barn i krubban. Denna stora glädje tar Johannes emot redan  nu, fast nu ligger Gud ännu inte i krubban som ett barn, nu ligger han i moderlivet som ett embryo. Och Johannes själv ligger också fortfarande i moderlivet, men uppfylld av den Helige Ande tar han emot Herren Jesus och hälsar honom med sina sparkar.
   Detta är ett lärorikt vittnesbörd. Ingen är för liten för att ta emot Jesus, ingen är för obetydlig för att få tro på Jesus. Därför bär vi fram våra nyfödda barn till Jesus i dopet, och liksom han gav sin Helige Ande såväl åt den ännu ofödde Johannes som åt den gamla Elisabet, så skänker han Anden och tron åt barnet i dopets vatten.

Det tredje vittnesbördet är Elisabets

Hon har på sin ålderdom fått uppleva en förunderlig bönhörelse. När allt hopp redan är ute, då  låter Gud det undret ske att hon, som förblev barnlös, nu väntar barn. Något ännu märkligare sker dock idag. Hennes unga släkting Maria kommer på besök, och här är ett ojämförligt mycket större under, ja undret över alla under – Gud har blivit människa.
   Uppfylld av den Helige Ande vittnar hon: ”Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt.” Anden vittnar om Kristus och kallar Maria ”Herrens moder”, ett teologiskt vittnesbörd! Maria är inte bara gravid, hon ska föda Gud, HERREN. Elisabet förstår och bekänner mer än vad många lärda teologer förmår. Elisabet är den första att uttala Kristi kyrkas bekännelse av Jungfru Maria som Gudaföderskan. Men hennes vackraste vittnesbörd kommer sist: ”Salig är du som  trodde.”  Maria prisas salig här – och av alla kommande släkten. Salig genom tron allena! Ett trösterikt vittnesbörd: vi får vara saliga på samma sätt – genom tron på Guds och Marias Son.

Ytterligare ett vittnesbörd vill jag själv lyfta fram.

Johannes kan ännu inte vittna muntligen. Men en dag, om ca 30 år ska dessa båda kvinnors söner mötas, och då ska Johannes vittna om Marias Son bl.a. med orden: ”Se Guds Lamm som borttager världens synd.” Och Jesus själv vittnar om varför han låtit sig födas av en ringa jungfru och kommit hit till vår värld. Han har inte kommit för att döma världen, utan för att världen skulle frälsas genom honom. ”För att var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv.”

Detta är Jungfru Marie bebådelsedags flerfaldiga vittnesbörd. Herren give att det om var och en av oss också kan vittnas: Salig är du, som trodde.  Amen.

Maria hon var en jungfru ren, Som Skriften oss kan lära. Hon födde en Son förutan men, Som vi må evigt ära. Oss alla han har ifrån synden löst, Han vill oss sin tröst Och himmelens fröjder beskära.

Profeterna drevos av Guds And, de klart och tydligt vise, Att Kristus från alla syndens band Och från den ondes lister Dem frälsa förmår, som på honom tro, Och så får vi ro Trots många och svåra brister.

Av Isais rot och Davids kvist Och Jakobs klara stjärna, Det är du vår Herre Jesu Krist, Dig prisa vi så gärna. Du människan frälste från Adams fall, Och skapelsen all. Du styra oss vill och värna.

Om jag alla tungomål förstod Och Skriftens djupa sinne Och hade en tunga änglagod Och änglars mål därinne, Då skulle på knä jag ödmjuka mig Och ropa till dig: Gud, låt mig din misskund finna!

Ty fastän jag är av synder full, Vill jag dig dock påminna, Att du har mig löst från synd och skuld För Kristi död och pina. Du håller mig syndare hjärtligt kär, Ditt barn jag nu är, Jag himmelens glädje skall vinna.

Gammal nordisk psalm
Hans Thomissön
Jesper Svedberg
Per Jonson
Luthersk psalmbok 855

Mitt folk går under i brist på kunskap

Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig,
2 Mos  20:5
Mitt folk går under i brist på kunskap. Eftersom du har förkastat kunskap, skall också jag förkasta dig, så att du inte längre är min präst. Du glömde din Guds undervisning, därför skall också jag glömma dina barn.
 Hos 4:6
Samuel sade till Saul: "Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat HERRENS ord, och HERREN har också förkastat dig, så att du inte längre kan vara kung över Israel."
1 Sam 15:26

Tack Jesus Kristus, jungfruns Son att du genom din Ande uppenbarat dessa ord för dina tjänare S:t Moses, S:t Samuel och S:t Hosea för att vittna om tillståndet i din arma kristenhet.

Jungfru Marie kyrkogångsdag

Efter det att tiden var inne för Marias kyrkogångsdag i enlighet med Mose lag, färdades de med honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren såsom det står skrivet i Herrens lag, att alla gossebarn, som öppnar moderlivet, skall sägas vara helgade åt Herren. De offrade för hans skull åt Herren ett par turturduvor och två unga duvor. Symeon var rättfärdig och gudfruktig, och han väntade på frälsningen för Israel och Helig Ande var med honom. Som svar hade Symeon mottagit ifrån Helig Ande att han icke skulle se döden utan att ha sett Herren Kristus. Och han lovprisade Gud och han sade: Nu låter du din tjänare fara i frid, ty mina ögon har fått skåda din frälsning, o Herre.

S:t Jakob den rättfärdige prästen

Evige Fader, nådige Gud, vi tackar dig av hjärtat, för att du genom din Son har kallat ditt utvalda redskap S:t Jakob den rättfärdige och förordnat honom till kyrkans biskop och låtit oss få behålla hans epistel intill nu. Vi ber dig, att du för din godhets skulle ville bevara S:t Jakobs lära i vår kyrka och hjälpa oss med din Helige Ande att rätt förstå den, så att ditt namn blir prisat och vi genom den saliga kunskapen om ditt evangelium blir saliga genom S:t Jakobs bror Jesus Krisus, vår himmelske Biskop. Amen.