Jesus ägnade, enligt evangeliernas skildring, ofta hela natten i bön och han uppmanade lärjungarna att vara uthålliga i bönen och att inte förtröttas, inte ge upp. Å andra sidan har han skarpt förkastat långa, mångordiga böner: "Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Matt 6:7". Uthållighet i bön betyder alltså inte detsamma som långa, mångordiga böner. Den mångordige stannar inom sina tankars trånga stängsel, även om han ibland tycker, att han i sin bön känner sig "upplyft" eller "uppbyggd." - Bönen är varken predikan eller tankeövning. Jesus tar riktigt krassa bilder för att inskärpa bönens omedelbarhet. Det är inte den fina människans taktfulla anhållan hos en vän, som Jesus tar till bild för bönen till Gud, utan han tar den krassa bilden av en som mot all sed och takt stör mitt i natten. Han vill alltså säga: er bön skall vara som en sådan, som inte vet någon råd, och som därför inte längre frågar efter något annat än att i sin rådlöshet och nöd vända sig till Honom, som är räddningen. Bönen har med en skön bild kallats för en "suck", en bönesuck som kommer från den uppgivne bedjarens innersta. Uthållighet i bönen är "andens ihållande suckar". Och då ber Anden med vår ande.
Åt oss är ni i evangelierna bevarad den bön, som Jesus själv lärde sina lärjungar. I denna ges en förebild för bedjandet, en anvisning om , hur den i bönen fullkomlige bad och beder. Den i bönen fullkomlige är Jesus själv. Här har han i korta ord uppenbarat, om vad han ber för lärjungarna, och varom de i Hans namn har löfte att be.
Den bön, som kommer först är "Fader vår, som är i himmelen!" Den bedjande får vända sig till den smorde Frälsarens Fader. Detta betyder inte enbart, att han är så som en fader, en som kan liknas vid en fader, utan i Jesu ord betyder det, att det är han, som verkligen är vår Far, han som fött oss till andligt liv. Men det heter inte "Fader min" utan "Fader vår". Den bedjande ber till "vår Fader", alla människors, hela mänsklighetens Fader. Denne Fader är lika mycket Fader för varje människa. Jag har på inget sätt något företräde framför andra hos Gud. Alla är lika mycket föremål för Hans kärlek. Den bedjande vet - om han ber i Jesu namn - att fastän han går in i bönens avskildhet med Gud, i bönekammaren, i bönens ensamhet liksom i den gemensamma bönen i liturgin, han inte kan få avskilja sig från gemenskapen med sina medmänniskor. Tvärtom, när han i andens ensamhet säger "Fader vår", så är det för att, i Kristi namn, be denne Fader om att få förnimma den andliga värld, där allt är fritt från söndringens och motsättningarnas tankar och viljor, och där Gud är allt i alla.
Anordningen av bönepunkterna i Herrens bön ger nu också en anvisning på den ordning, i vilken den i Jesu namn bedjande ska be och får gåvan att be. Bönerna, bönepunkterna är ju uppdelade i två grupper. De första tre bönerna är böner om att Guds gåvor och löften må komma hela denna värld till del, att Hans Namn må avskiljas, hans rike förverkligas, hans avskilda kärleksvilja vara det enda bestämmande i mänsklighetens liv och väsen. Det är alltså en förbön för hela världen, att den må komma ut ur den nöd, den förvirring, den hårdhet, strid, det sjukdomarnas och själsplågornas elände vari den befinner sig. Det är en bön om Gud åt världen, i världen och av världen mottagen. Så vill Jesus lära oss att när vi, när vi ber, helst skulle börja, inte med oss själva och våra behov, vår nöd, utan allra först med våra tankar dröja vid den stora människovärldens mångfaldiga nöd och behov och så uppsända vår längtans bön om frälsning och räddning. Låt tankarna och medkänslans följa dig ut på en själens flykt genom världens alla plågade länder, som du i dessa tider läser om i tidningarna och hör om i radio, tänk på vad de får genomgå dessa som lever i krig, i hunger, under förföljelse, i fångenskap, i andlig förvildning och nöd, gör inte din tankes flykt hastig och summarisk utan dröj vid än den ena och än den andra punkten och tänk sedan på, hur det skulle vara, om i stället för all denna nöd, Guds kärlek och Hans heliga vilja hade genomträngt alla, om hans rike hade kommit hit till jorden. Så kan du be av hjärtat att detta må ske. Och be sedan för dem som är dig närmare, fiender och vänner, att de må befrias och hjälpas ur allt som trycker och binder dem.
Efter sådan förbön kan vi sedan övergå till bönerna för oss själva enligt de fyra senare bönepunkterna i Herrens bön. Men kanske att efter en sådan förbön våra egna svårigheter fått andra och mindre proportioner än förut, och vi lärt oss att se med mera undergivenhet på det som vi kanske förnimmer att vi bör underkasta oss i detta vårt livs skola. Jesus har gett oss anvisning om att vi först må be om våra kroppsliga sorger, det för vårt liv oumbärliga och nödvändiga och därefter om det som hör till vår själs frid, vilket är viktigare i Jesu ögon: Förlåt oss våra skulder, inled oss inte i frestelse, fräls oss från den onde.
efter Hugo Odebergs anteckningar från Herren kommer, Bönsöndagen 3:e årgången
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar