Pingstens evangelium

 Johannes 14:15-31, Johannes 3:16-21

Evangelietexten börjar enligt kyrkobibeln med orden: "Om ni älskar mig, bevarar ni mina bud."
Kristi ord och evangelium är som en outtömlig, oändligt djup skatt, som överlämnas åt den skara människor och åt varje enskild, som älskar Kristus. Vad är det viktigaste de kan göra med denna skatt, så väl för sig själva som för kommande släkten?

Jo det är att bevara den, bevara den som något obeskrivligt dyrbart och avskilt. De har fått hela denna skatt, hela evangeliet, hela den obegripliga rikedomen av Kristi liv, lära och försoningsverk åt sig överlämnad. Det är inte meningen, att de endast ska ta emot det, som de med sin vishet och klokhet kan utgrunda, eller - ännu värre - att de åt andra, åt efterkommande släkten, endast skulle överlämna så mycket (=så litet) av denna skatt, som de själva med sin begränsade insikt har kunnat fatta och tillgodogöra sig. Ty de som så gjorde, de var inte gripna av den kärlek och tacksamhet till Kristus, som ingen som verkligen sett honom kan undgå att vara gripen av.

Det är inte meningen, att skatten skall vara något otillgängligt och ofruktbart, för den nämligen som i trohet och vördnad - och kärlek - bevarar den. Ty för det första är skatten inte overksam även då den inte uppfattas. Den är som livet självt: livet lever i mig även utan att jag alls fattar, hur det sker. Så säger Jesus: "Min Fader ska älska honom och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom." Den, som bevarar Livets Ord, Kristi ord, hos honom ska Kristus och Kristi Fader själv bo med sitt liv, och vara nära honom med sin Ande.

Och för det andra, hur ringa än dens kraft är som bevarar Ordet i ett troget och hängivet hjärta, som kommer (enligt Jesu löfte) den Ande, av vilket detta Ord flödar genom, att undan för undan lära människan allt och påminna henne om allt, som Kristus har sagt, och detta i mån av människans behov. Och det finns ingen gräns för detta meddelandets, denna undervisnings rikedom, liksom inte heller någon gräns för det bevarade Ordets djup, vilket förnims allt djupare för varje klarhet som vinns.

Men med skatten, livet, får den kristna kyrkan och den enskilde bevararen av skatten, också den frid som övergår allt förstånd.

Det är något alldeles särskilt med den frid, en frid av ny och annorlunda innebörd och egenskap än den som man förut känner till, den "frid som världen ger". Det är den andliga världens frid, friden som kommer från Fadern och Kristus själv (som är ett), friden hos den som är ett med sitt upphov. I den friden är man ett med honom, i vilken världens furste inte har någon del. Så kan ej heller denna världens furste eller någon av de makter och väldighet som utgår ifrån denne (hur mycket de än kan slavbinda, tortera och döda) på något sätt få någon ingång i den frid, som är deras som hör Kristus till, därför att de bevarat hans ord. (Upp 3:7-13)

Genom förbindelsen med Fadern kommer Kristus till lärjungarna i sanningens Ande. När sanningens Ande kommer, ska lärjungarna förnimma, att de inte är faderlösa. Världen stänger sig ute från Kristi maktsfär och förstår ej detta tal och ser inte Kristus. Lärjungarna förs däremot in i det stora mysterium, där de ser Kristus och hör hans Ord: "Jag lever, ni ska också leva."

Den som har Kristi undervisning, lag och evangelium, är innesluten i det kraftcentrum, som heter Guds kärlek. Nya Testamentet talar mycket om nåd och dom, om barmhärtighet och rättfärdighet, men aldrig på det sätt, som fariséer och dogmatiker i alla tider behandlat dessa begrepp. De senare kan tydligen inte tänka sig rättfärdighet och barmhärtighet som annat än som två egenskaper, som står i motsats till varandra. De tänker sig, att för att få barmhärtighet måste man avstå en smula från rättfärdigheten, från rättvisan. Är någon helt rättvis, tänker man, kan han inte vara barmhärtig. Är någon barmhärtig, kan han inte vara helt rättvis. Rättvisa och barmhärtighet måste kompromissa med varandra.

I Nya Testamentet  däremot är dom och nåd, rättfärdighet och barmhärtighet framsprungna ur samma väsen, samma vilja. Guds handling med människan är ren kärlek: "Så älskade Gud världen/tidsåldern..." men just den kärleken blir till dom "då människorna älskade mörkret mer än ljuset." Människosonen kom inte för att döma världen, men världen dömer sig själv genom att hata Honom, som älskar dem.

Men så ges det sådana, som ger upp inför Honom, tror på Honom, och böjer sig för sanningen. De, som böjer sig för Sanningen, de förnimmer sig stå under domen, men de kommer inte under domen utan under den förbarmande kärleken, som uppreser de fallna, upprättar den nedböjda, löser de fångna, ger syn åt de blinda. De som inget är, får av Honom, som ÄR, och då de själva inget verkar, så verkar Han i dem, så att deras gärningar blir gjorda i Gud. Då är de av sanningen.

ur Herren kommer - Anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg Pingstdagen, annandag Pingst