Från förnedring till härlighet
Johannes 17:24-26
När det gäller den gudomliga kärlekens inställning till världen, är det inte någon speciell del som är utvald. Gud älskar hela världen, Han vill att alla människor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap. - "De som Du har givit mig" (jfr Matt 9, om skörden) betyder här de elva apostlarna. Det är närmast för dessa Jesus beder, men även för dem som genom dessa kommer till tro. - På samma sätt sägs det i Joh 3:16 "hela världen" och i samma vers "var och en som tror", alltså ett urval, betvingat av den faktiska verkligheten.
Guds kärlek omfattar hela världen. Men världen som sådan hatar Gud och vill inte ta emot evangelium. Den hatar, ju mer den blir älskad. "Världen kände dig inte." Världen har avskurit sig från förbindelsen med sitt upphov. Skriften har en konsekvent monistisk uppfattning. I synagoggudstjänsten heter det med ord, hämtade ur Jes 45:7 "Han som skapar ljuset och mörkret, som ger frid och skapar det onda." Hela verkligheten har ett enda ursprung. Avskärandet från Gud kan endast ha negativt resultat: förvirring, kaos. Den som uppsäger lydnaden till Gud har inte någon annan världsordning att gå till utan måste hamna i det negativa, i lögn, i det mest verklighetsfrämmande och sedan uppfatta detta såsom självklart. Världen känner inte igen det goda, kärleken, godhetens upphov. Intuitivt hatar den kärleken. Men hur kan en helt avskuren värld, som inte känner, utan hatar Kristus, över huvud komma i relation till honom? Det finns ju dock sådana som känner igen honom, v. 25: "Dessa visste, att du har sänt mig" Man får här erinra sig om en grundläggande sanning: "Du har älskat mig före världens grundläggning" I dessa ord uttrycks hela universums sammanhang och erfarenhet, hela frälsningsverket. I detta stora sammanhang är varje enskild människa och varje situation insatt. Världen har kommit till Gud. Mänskligheten är utgången från Gud.
Jesus ber här inte om att dessa människor skall bli befriade från en tillfällig nöd och få ett tillfredställande liv, utan den gudomliga kärleken vill ha människorna som delaktiva av det gudomliga liv, som genomströmmar hela universum från dess början till dess slut. Paulus säger i Kol 1:13 "Han har försatt oss till sin Sons rike, hans kärleks rike,hans som är den osynlige Gudens avbild, förstfödd i hela skapelsen. Allt är skapat genom honom och till honom."
Den människa, som står inför Kristus, är i och med detta med i hela universum, han tar del i Guds universella rikedom. Den människa, som ser detta, för samma känsla av bävande förundran, som den lilla människan på den lilla jorden kan få vid anblicken av stjärnornas värld. I hela detta universum är jag, den lilla människan med. Hon får "vara med Honom där Han är." Inte bara en liten del, utan själva centrum, själva Guds kärlek, "ska vara i dem." (v. 26)
Världens relation till Gud är ett grundproblem, som behandlats i olika läror om predestinationen. - I Nya Testamentet heter det: "Den som är av sanningen, han hör min röst" och "Mina får känner mig". Hur detta sker, kan inte sägas, men vi kan se, hur evangelierna framställer människors möte med Kristus.
Paulus har mött Kristus och inte känt igen honom. Men det kom en dag, då han blev gripen av Kristus och hörde hans röst och kände igen honom. Relationen uppstår genom själva mötet med Kristus. Ett sådant möte är kritiskt. "Detta är domen, krisis, att när ljuset kom i världen, människorna dock älskade mörkret." Vad sker då ljuset möter mörkret? Människan får i en glimt se den verkliga världen, den kallar och drar henne. De som blivit gripna och följt dragningen, betraktar det som en nåd, något som de själva inte åstadkommit. De har inte valt, de har blivit valda. Det får inte glömmas bort, att Guds kärlek omfattar hela världen. Men att något beror av människans förhållande, sätt att möta ljuset, framgår av många ställen: "Den som gör sanningen, han kommer till ljuset. " En öppenhet för ljuset och sanningen, att inte stänga sig inne i sin värld av ondska och mörker.
Paulus har mött Kristus och inte känt igen honom. Men det kom en dag, då han blev gripen av Kristus och hörde hans röst och kände igen honom. Relationen uppstår genom själva mötet med Kristus. Ett sådant möte är kritiskt. "Detta är domen, krisis, att när ljuset kom i världen, människorna dock älskade mörkret." Vad sker då ljuset möter mörkret? Människan får i en glimt se den verkliga världen, den kallar och drar henne. De som blivit gripna och följt dragningen, betraktar det som en nåd, något som de själva inte åstadkommit. De har inte valt, de har blivit valda. Det får inte glömmas bort, att Guds kärlek omfattar hela världen. Men att något beror av människans förhållande, sätt att möta ljuset, framgår av många ställen: "Den som gör sanningen, han kommer till ljuset. " En öppenhet för ljuset och sanningen, att inte stänga sig inne i sin värld av ondska och mörker.
ur Hugo Odebergs Herren Kommer, anteckningar från ett kyrkoår, Kristi himmelsfärds dag 2:a årgången
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar