Heliga Treenighetens dag

Herren är konung! Därför darrar folken. Han som tronar på keruberna! Därför skälver jorden.
Herren är stor i Sion, och upphöjd är han över alla folk.
Man prisar ditt namn, det stora och fruktansvärda. Helig är han.
Och konungen i sin makt älskar vad som är rätt. Du håller det vid makt, rätt och rättfärdighet övar du i Jakob.
Upphöj Herren, vår Gud, och tillbedjen vid hans fotapall. Helig är han.
Mose och Aron var bland hans präster och Samuel bland dem som åkallade hans namn; de ropade till Herren, och han svarade dem.
I molnstoden talade han till dem; de höll hans vittnesbörd och den undervisning, som han gav dem.
Herre, vår Gud, du svarade dem; du var mot dem en förlåtande Gud - och en hämnare över deras gärningar.
Upphöj Herren, vår Gud, och tillbedjen inför hans heliga berg. Ty helig är Herren vår Gud.
Psaltaren 99

Allsmäktige, evige Gud, du som har gett oss, dina fattiga tjänare, den rätta tron, så att vi kan bekänna dig vara till personerna en sann trefaldighet och dock i Gudomsväsendet en rätt enhet, vi ber dig: Behåll oss fasta i denna tro och beskydda oss för allt, som kan skada oss. Du som lever och regerar, en Gud, från evighet till evighet. Amen.

Herre Gud, himmelske Fader! Vi syndare bekänner, att vi måste dö, då det som är fött av kött, är kött och inte kan se ditt rike. Men vi ber dig: Sänd oss din Helige Ande och gör oss till nya människor, så att vi vågar tro på våra synders förlåtelse, som blivit oss tillsagd i dopet. Låt oss dagligen växa till i kärlek till vår nästa och till sist få en evig salighet. Amen.

Den gode Herdens söndag

Andra söndagen efter Påsk
Johannes evangelium 10:1-10
"Jag skall själv ta mig an mina får och leda dem tillsammans."
Hesekiel 34:10

I det gamla Israel var herdebilden av ålder känd och älskad. Många av dess drag kunde också tillämpas på Herren och Hans utvalda folk. För oss är herdebilden för visso inte levande på samma sätt som bland folken i bibelns länder, eftersom vi i allmänhet har sett väldigt lite av det verkliga herdelivet. Men ändå! Vilka bilder lockar inte herdesöndagen fram! Herden som ledde hjorden ut på bete, för den till viloställena i öknen, till källorna med det friska vattnet, till oasernas skugga. Hans vakande ögon följer hjorden och med fast hand för han den fram genom farorna.

Dessa bilder får likväl först då sin mening, när de tillämpas på Herren och den återlösta mänskligheten. I själva herdebilden sammanfattas hela Kristi omsorg om oss människor. Kristus är herden, som på Golgata ger sig ut till ett offer för oss alla. Genom uppståndelsen och himlafärden och genom den helige Andes, utgjutande är Han närvarande ibland oss som den gode herden, vilken själv tar sig an sina får och leder dem.
Ämnet: Herrens herdevård om sin hjord.

I

Herrens herdevård

1) I sin herdevård går Herren in genom dörren. Så säger Jesus i texten: "Den som inte går in i fårhuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren, han är fårens herde."

Dörren till fårhuset, till Guds församling, är dopet. I dopet möter Gud människan med sin nåd. Liksom herden bär de små lammen på sina armar, så bär Herren de små barnen på sina fadersarmar in i Guds rike. Detta sker i dopets stund, då Gud ingår ett nådeförbund med människan. Gud lovar att för Jesu skull vara henne nådig och uppta henne till sitt barn. Den som är döpt får vara barn hos Gud ... Och dopet är ingången till detta barnaskapsförhållande. Dörren till Guds rike är dopet. Om människan bryter sitt döpelsesförbund, och går bort ifrån Gud då hon övergiver Guds ord och bönen, fattar lust till världens väsende och samtycker till synden, så måste hon genom bättring och omvändelse gå tillbaka till dopets nådesförbund. Omvändelsen är vägen tillbaka till dopet, dörren in till fadershuset, liksom för den förlorade sonen.

Den nåd som människan får don hon omvänder sig, är densamma som hon fick i dopet. Det finns ingen annan dörr in i Guds rike, än Guds eviga nåd som först möter i dopet. (Jer 31:3) I sin herdevård går Herren in genom denna dörr.. Jesus säger i texten att dörrvakten öppnar för herden. Dörrvakten är den Helige Ande, som i dopets stund och i omvändelsen verkar i människans hjärta och skapar tro.

Herden kallar sina får vid namn säger Jesus i texten. Detta gör Herren i sin herdevård både i dopets stund och när Han kallar en människa som gått bort från Honom. I dopets sund blir människans namn nämnt, som ett tecken till att hon tillhör Herren. Och när Herren kallar en syndare att komma tillbaka säger Han liksom hos profeten: "Frukta inte ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid namn, du är min." (Jes 43:1). Så går Herren i sin herdevård in genom dörren till fårhuset.

Men den som "stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare" säger Jesus i texten. Den som söker någon annan väg in i Guds rike, än genom dopets nåd, och omvändelsen som vägen tillbaka till dopet, han är en tjuv och rövare, som söker röva till sig Guds nåd, vare sig det är genom "goda gärningar", eller något annat som en människa vill lägga till grund för sin salighet. Ty det finns ingen annan grund till frälsning än Guds nåd i Jesus Kristus, den nåd som Gud skänker i dopet och i omvändelsen.

2) Dörren är Jesus Kristus.

Så säger Jesus i texten: "Jag är dörren in till fåren." Det är Jesus Kristus som förvärvat den nåd som Gud skänker i dopet, och som Han ger åt dem som i omvändelsen på nytt söker samma nåd hos Gud, sedan han förlorat dopets nåd. Därför säger Jesus i Johannes 14:6 "Jag är vägen sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utan genom mig." Jesus är vägen vi ska gå, sanningen vi ska tro, livet vi ska leva. Utan Honom kan vi inte komma till Fadern. Utan Jesus kan vi inte vinna nåd hos Gud. Jesus ensam är dörren genom vilken vi kan komma till Gud.

När Gud i dopets stund möter en människa med sin nåd, så sker det för Jesu skull, ty Han har åt oss förvärvat den nåd som Gud skänker. Alltså är det genom Jesus, som Gud kommer till oss med sin nåd i dopet.

Om en människa bryter dopets nådesförbund som kommer Gud till henne på nytt, i nådekallelsen, då Gud kallar henne tillbaka. Om människan då stannar, inte fortsätter att gå bort från Gud, utan besinnar sig, vänder om, bekänner och ångrar sin synd, och söker Guds nåd i Jesus Kristus, så blir hon frälst. Jesus lovar det i texten: "Jag är dörren; den som går in genom mig, han ska bli frälst." ... "Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd." Ty Jesus är vägen, sanningen och livet. I Honom har vi liv och frälsning. Allt vad vi behöver till frälsning, ja i överflöd.  I Honom ensam är frälsning. Han är grunden till vår frälsning. Han är dörren, genom vilken Gud möter oss, och vi Honom.

II

Herrens hjord

Herrens hjord är de kristna, de som genom dopet tillhör Herren. Jesus omtalar i vår text två egenskaper som utmärker dem.

1) Den som tillhör Herrens hjord känner Herdens röst. Jesus säger i texten. "De känner hans röst. " Liksom fåren känner sin herdes röst, så känner varje kristen sin herdes Jesu röst och lyssnar till den, när han talar till den, när Han talar till dem i det Guds ordet som de läser eller hör. De har lytt Jesu röst, då Han ropade till dem att de skulle överge syndens och världens tjänst, och lämna sig åt Hans herdevård. Och deras största glädje är att lyssna till Jesu röst, när han talar till dem i det Guds ord som de läser eller hör. När det är något Han förbjuder dem, så aktar de på hans varning, som Han ger i sitt ord. När Han befaller att de ska göra något till Hans tjänst, så är de strax villiga att lyda, av kärlek till Honom. De ber Honom själv om kraft att göra hans vilja. När själafienden lockar med syndens och världens väsende, och vill snärja och fånga dem, så varnar Jesus med sin herderöst i deras samveten. Ja, skulle de än ibland bli överrumplade av frestelserna, så att de felar och förgår sig, så aktar de på herden Jesu röst, och vänder om till Honom, när Han kallar dem tillbaka. Med denna hörsamhet emot Jesu röst visar de, att de är Hans får, och hör Honom till. "Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem." säger Jesus (Joh 10:28).

Det andra kännemärket:

2) Den som tillhör Herrens hjord följer sin Herde. Jesus säger om herden: "När han har släppt ut alla sina får, går han framför dem och fåren följer Honom." Så följer en kristen sin frälsare och vandrar i hans fotspår. Aposteln Petrus säger: "Därtill är ni kallade, då ju Kristus själv led för er och efterlämnade åt er en förebild, för att ni skulle följa honom, och vandra i hans fotspår." (1 Petr. 2:21)
a) Jesus bevisade kärlek och lydnad mot sin himmelske Fader. Den som hör till Jesu fårahjord, följer sin Frälsare. Han älskar Gud av hjärtat, och är lydig den himmelske Faderns vilja, ty han vet att Gud endast vill Hans bästa, och därför säger han som Jesus sade i Getsemane: "Fader, ske inte min vilja utan din." Även när det gäller att gå lidandets väg, så är en kristen nöjd med Guds vilja, liksom ett barn, som älskar sin fader, böjer sig för hans vilja.
b) Jesus älskade alla människor. Så gör också en kristen. Liksom Jesus söker han hjälpa alla som behöver hjälp, så långt hans förmåga räcker. Jesus rördes ofta till medlidande, när Han såg andras nöd, och en kristen har samma medlidsamma sinnelag.
c) Jesus var mild och ödmjuk. Han säger själv: "Lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat" (Matt 11:29). Den som är mild och ödmjuk i sitt hjärta, honom är det inte svårt att göra till lags. Han finner inte så stora fel och brister hos andra att de blir odrägliga för honom. Han kräver inte att andra ska rätta sig efter honom. Den som är mild och ödmjuk i hjärtat, kan motta förolämpningar utan att retas till vrede, och han kan lida orätt utan att hata och hysa agg till den, som tillfogat honom oförrätten. Han anser det inte under sin värdighet att tjäna och hjälpa dem, som inför världen är ringa och föraktade. Att på detta sätt lära mildhet och ödmjukhet av Jesus, det är att vandra i Hans fotspår.
d) En kristen följer sin Frälsare i försakelse av denna världens goda. Rikedom och härlighet blev ju inte Jesu lott här i världen. Han var så fattig, att han hade ingen plats som Han kunde kalla sin egen. Han säger själv: "Rävarna har kulor, och himmelens fåglar har nästen; men Människosonen har ingen plats där Han kan vila sitt huvud." (Matt 8:20)
Nu är det inte Jesu mening att en kristen inte får ha några ägodelar i världen. Men han skall ha samma sinnelag som Jesus hade, så att han inte håller det goda som finns här i världen som sin högsta skatt, utan gärna försakar det, om det blir ett hinder att vinna Guds rike. Det är detta Jesus menar då han säger i Bergspredikan: "Sök först Guds rike och Hans rättfärdighet." (Matt 6:33)  Så gjorde Jesus, och så skall en kristen göra, om han skall vandra i Jesu fotspår. Det jordiska goda får inte bli huvudsaken, som tränger undan det himmelska. Den som hör till Herrens hjord och följer sin Frälsare i kärlek och lydnad mot den himmelske Fadern, i kärlek och hjälpsamhet mot andra, i mildhet och ödmjukhet och i försakelse av denna världens goda.
Du har mött Guds herdevård om din själ, i dopets stund, då Gud tog dig in i sitt rike och sedan i nådekallelsen, då Gud kallat dig tillbaka, sedan du brutit dopets förbund och gått bort ifrån Gud. Gud vill inte att du ska förgås. Han kallar, ropar . . . "vänd om". Om Gud skulle handla med dig som du förtjänar, så skulle han förkasta dig, och aldrig mera bry sig om dig. Men Han älskar dig, därför kallar han dig att vända om från syndavägen. Han vill inte att du ska hopa synd på synd, ty Han ser att du står på branten av evigt fördärv. Om du störtar ned djupet är du räddningslöst förlorad. Därför säger Herrens apostel: "I dag när ni får höra hans röst; förhärda inte era hjärtan." (Hebr. 3:7) Sök Herren medan du kan finna Honom och sök Honom i dag ty du kan inte veta om du finner Honom i morgon. Herren går efter dig i sin herdevård. Stanna ... besinna dig ... vänd om. Ser du dig vara långt borta från Gud för syndens skull, så kom till Jesus, Han som är herden. Han både vill och kan hjälpa dig. Men Han är också dörren. Endast genom Honom kan du komma till Gud, och bli frälst. Av dig själv kan du inte göra något. Din ånger, din bot och bättring förslår inte inför Gud. Endast det Jesus gjort för dig. Vänd dig då till Honom. Låt Honom bära dig hem på sina axlar. Då blir det glädje i himlen bland Guds änglar. Själv ska du också kunna glädjas när du kan förstå att du inte längre är ett förlorat får, utan att Herden återfunnit dig. Då ska Han på dig uppfylla sitt löfte: "Jag ska själv ta mig an mina får, och leda dem tillsammans." Amen

Ur Felix Stenlunds homiliesamling band I

Du, Herre Jesu, är den gode Herden, Som bevarar mig i världen. Du är den ende som ger liv och hälsa, Du som ensam kan mig frälsa. Kyrieleison. Själv du vallar dina får och lamm, Leder dem till friska vatten fram Och till gröna ängars frid Ifrån livets sorg och strid. Kyrieleison.
Ur Luthersk psalmbok 963:1

Sista helgen i Epifania

Så är tiden inne för den femte och sista söndagen i Kristi uppenbarelsecykel, Epifania, med texter ur Psaltaren 42, Hesekiel 33, Paulus av Tarsus brev till Kolosserna 3, samt Matteus Levi evangelium 13. Som sig bör i en västlig reformatorisk apostolisk, katolsk och ortodox tradition vill jag förära dagen med en vokalmotett på latin från Giovanni Pierluigi da Palestrinas penna:

Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden; när skall jag komma därtill att jag får träda fram inför Guds ansikte? Mina tårar är min mat både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?" Men jag vill utgjuta inom mig min själ och ha i minne, hur jag gick i hopen, tågade till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran. Varför är du så bedrövad min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag ska åter få tacka honom för frälsningen från hans ansikte. Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land, på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor går över mig. Om dagen ska Herren beskära sin nåd, och om natten vill jag lovsjunga honom och be till mitt livs Gud. Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?" Det är som om man krossade mina ben, när mina ovänner försmädar mig, när de beständigt säger till mig: "Var är nu din Gud?" Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag ska åter få tacka honom, mitt ansiktes frälsning och min Gud.

I Hesekiel 33:10-20 hittar jag följande budskap:
10 Du människobarn, säg till Israels hus: Ni säger: Våra överträdelser och synder tynger oss, och vi förgås genom dem. Hur kan vi då leva? 11 Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus?
12 Men du människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom när han syndar. Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. Den rättfärdige skall inte heller kunna leva genom sin rättfärdighet när han syndar. 13 Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han sedan förlitar sig på sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så skall ingen av alla hans rättfärdiga gärningar bli ihågkommen, utan han skall dö för det orätta han har gjort. 14 Om jag säger till den ogudaktige: Du måste dö! och han sedan vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, 15 så att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. 16 Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva.
17 Men när dina landsmän säger: Herrens väg är inte rätt, då är det tvärtom deras egen väg som inte är rätt. 18 Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och syndar, måste han dö. 19 Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör vad som är rätt och rättfärdigt, då skall han få leva. 20 Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus."

I Kolossebrevet 3:12-17 hittar vi följande budskap av Paulus av Tarsus
12 Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. 13 Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. 14 Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. 15 Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. 16 Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. 17 Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.

I Evangeliet enligt Matteus Levi 13:24-30 hittar vi HERREN Jesu Kristi liknelse om Vetet och ogräset:
"Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. 26 När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. 27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? 28 Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. 30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge."

I Kyrkans bön efter predikan har följande ord använts:
Herre Gud, himmelske Fader, vi tackar dig för att du i din stora barmhärtighet har gett oss den goda säden, ditt heliga ord och rikligen utsått den i våra hjärtan. Vi ber dig: Låt denna säd bära frukt genom din helige ande och skydda oss för den onde fienden, som vill utså ogräs ibland oss. Bevara oss för säkerhet, behåll oss i din fruktan och hjälp oss i alla frestelser, till dess vi blir fullkomligt saliga. Amen.

Aposteln Andreas

I helgen erinrade sig bloggaren den förstkallade aposteln S:t Andreas och hur jag i slutet på 1990-talet skar en reliefikon av Simon Kefas bror. Det var i samband med en av mina systrars 40-årskalas som jag och mina systrar samtalade om möjligheten att lära oss ikonmålandets ädla konst, något som vore intressant att ägna sin tid åt framöver. Här kan ni se den ikon jag skar i slutet på 1990-talet. Donerade orginalet till Bengt Pohjanen i Kristi förklarings ortodoxa kyrka i Överkalix för några år sedan, med en rysk text av Herrens bön på baksidan.

Allsmäktige Gud, genom din nåd vad din apostel S:t Andreas lydig den kallelse, som din Son Jesus Kristus gav honom. Ge också oss nåd att följa Kristus i hjärta och liv. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

I Bygdeåboken från Västerbotten har jag hittat en antifon som sjöngs på Herrens förstkallade apostel Andreas i samband med hans festdag den 30 November från 1200-tal till och med 1650-talet när bruket tyvärr föll ur bruk. Tack vare Lars-Gunnar Martling och Erling Lundberg har den latinska hymnens text transkriberats från latin till svenska och lyder som följer:

När Jesus vandrade utmed Galileiska sjön, såg han Petrus och Andreas, som var hans broder. Och han sade till dem: Följ efter mig! Jag skall göra er till människofiskare. Och de lämnade sina fiskegarn och båten och följde honom. Genast när han hörde Herrens kallelse, lämnade den helige Andreas sina fiskegarn, som han använde för sitt levebröd. Han följde honom, som utlovar det eviga livets belöningar. Den ene av de två, som följde Herren, var Andreas, broder till Simon Petrus. Halleluja.

Och när bödlarna förde bort aposteln för att han skulle korsfästas, församlades en skara människor, som ropade: Den rättfärdige mannen och Guds vän, vad har han gjort för att han skulle föras till korset? Men han bad folket, att de inte skulle hindra hans lidande. När Andreas såg korset, sade han med glädje: Jag har alltid älskat dig, och jag har önskat att få omfamna dig, o ljuva kors.

Bloggaren vill rikta en stor eloge till Lars Gunnar Martling och Erling Lundberg som gjort denna pärla tillgänglig på svenskt språk. Solo Deo Gloria

Noten i havet

Matt 13:47-50
Det är märkvärdigt, att Jesus oftast skildras såsom en som är mildare, vänligare, mera överseende än sin samtid. Otvivelaktigt är detta överenstämmande med det verkliga förhållandet, men ingalunda så som det tillämpas. Domsöndagens text är ett typiskt exempel. Vad lärde samtiden, framförallt dess ledande män, det är fariséerna? De hade genom förnuftiga funderingar, baserade på praktisk människokunskap, kommit till det resultatet, att den Högste Domaren måste skilja på tre klasser av människor: de som var positivt onda, de som var goda, och de som befann sig mitt emellan. En vanlig mänsklig erfarenhet talar för en sådan uppdelning. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt onda, av egen drift onda. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt goda, alltigenom goda. Den stora massan är mitt emellan, benonijim, som det heter på hebreiska. Mot dessa måste ju den Högste Domaren tänkas förfara milt. Han kunde ju inte tänkas behandla dem lika hårt som de direkt ondskefulla. Vilken förnuftig människa skulle inte gå med på en sådan uppdelning?

Jesus gör det inte. När han skickar ut noten i havet, så finner han endast två klasser: de goda och de onda. De som inte är goda, de är onda, och de kastas bort. De som kastas bort får det svårt: att kastas bort betyder att kastas i "den brinnande ugnen". "Där skall vara gråt och tandagnisslan."

Jesus talar om, hur det verkligen sker, inte hur mänsklig tanke tycker att det lämpligen borde ske. Jesus Kristus är hård, men verkligheten är också hård. Men med oändlig kärlek samlar Han upp sina egna, det är: de som ingenting har i sig själva utan endast lever i Honom. Med gränslös förvåning får de höra, att de kallas för "rättfärdiga" och att de aktas värdiga den tillkommande världens liv. Uppdelningen blir oväntad: de första blir de sista och de sista de första.

I detta sammanhang kan lämpligen infogas orden i Matteus 24:40-41 från föregående söndags text: "Två män ska vara tillsammans ute på marken; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar. Två kvinnor ska mala på samma kvarn; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar."

Dessa ord illustrerar, förutom det plötsliga och oberäkneliga, som utgör den textens speciella ämnen, också den obevekliga uppdelningen, domen, som är domsöndagens centrala ämne. Dessa Jesusord har, omvänt, sin närmare förklaring i den här föreliggande texten ur Matt 13. Vad det betyder att den ene upptas och den andre lämnas kvar, anges med det här bevarade ordet av Jesus: "Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga". Att bli upptagen, det är att av änglarna samlas till dem som aktats värdiga att kallas rättfärdiga i Kristi mening, att lämnas kvar, det är att lämnas att ta konsekvenserna av ett självupptaget kristusfientligt, gudsfrämmande liv. Jesus kallar dessa konsekvenser för "gråt och tandagnisslan". Så länge Gud ej övergivit världen, kan människan i sitt självsvåld och i sin perversa respekt för den rent onda makten förneka Gud och förklara sig kunna leva utan Honom. När Gud verkligen överger världen och lämnar den åt sitt öde, då blir det ett plötsligt slut på det stolta gudsförnekandet. I den hemska ödslighet, som människan då befinner sig i, får hon annat att tänka på än att förneka Gud.

ur HERREN KOMMER, anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg

Saligprisningar

Matteus 5:1-12 Lukas 6:20-26

Saligprisningarna i Matteus 5:1-12 anses ha en parallell i Luk 6 men framträder där i en annan form. En fråga är hur detta ska uppfattas. Vanligen anses eller har i varje fall ansetts självklart att det här är fråga om två olika referat av ett och samma tal av Jesus. Den naturliga frågan blir då: vilket av dessa är det riktiga?
Antingen håller man då på den ena eller andra versionen eller komponerar man en tredje. Man har då reflekterat över utgångspunkten. Om man ställer frågan, vilket som stämmer bäst med vad som i övrigt i evangeliet förekommer som Jesu lära i allmänhet och i enskildhet, finner man: det är här inte fråga om ett antingen-eller utan ett både-och. Det är just detta att vi har två versioner som harmonierar med Nya Testamentet. Ut ifrån detta kan frågan ställas vad det betyder att vi har två versioner. Då måste man beakta att undervisningen på den tiden bestod i upprepningen av ett tema i variationer. Variationerna klargjorde vad läraren ville säga. Så har tydligen Jesus upprepat. Än mer - man finner att variationerna är en princip för den Heliga Skrift i dess egenskap av Helig Skrift.

Här vill vi lägga märke till vad dessa båda versioner tillsammans säger. Lukas har formulerat sin version som tilltal. "Saliga är ni.." Detsamma ser vi även i slutet hos Matteus. Det är ett tilltal till åhörarna i nuet. Jesus talar till dem såsom Herren, som den som har det gudomliga namnet. Mot "ni" svarar ett "Jag": Här är det dem gudomlige Herren som talar. Detta "Jag" framträder hos Matteus: "Jag säger er." Här möter den gudomlige i "myndigheten", "fullmakten".

Lukas "Ve er" är även en lära, ett tilltal av denne Herre i det nu, som människorna befinner sig i. Matteus' "Saliga är de fattiga..." är inte sagt, som om det gällde endast dem som står framför honom just då och de förhållande som då rådde. Det är fel att tänka att det bara skulle gälla apostlarna eller till en tid, varefter fattigdomen skulle upphöra och lärjungarna komma i maktställning. Andra rörelser är så inriktade. De brukar i början vara förföljda av de härskande men ökar och får kanske i sin tur makten. Begynnelsen är övergående men när man fått makten låter man de andra lida för sina tidigare plågor. Här är det tvärtom: Jesus säger att fattigdom skall gälla hela denna tidsålder. Det är ej så att lärjungarna skall få någon makt, bli rika. Troheten mot Kristus är alltid förbunden med att vara i "underläge". "Ty de ska bli tröstade." Men här är det ej en tröst, som består i att en föraktad ska bli ärad, utan den tröst som Kristus ger. Hans rike träder här till mötes. Men den vänder sig inte till de bäst utrustade utan till de minsta. Inte också de fattiga blir inbjudna utan just de. Lukas säger till och med "ve" till de rika. Paulus bestyrker också riktigheten härav i 2 Kor 6:10 "plågade men alltid glada." Fattig i anden eller fattig rätt och slätt är att över huvud ingenting att ha. Den som har något i mänsklig mening mister även vad han har. Vem är det som inget har? I Upp 3:17 säges till en församling, Laodicea, att församlingen var eländig och ömkansvärd. Till Smyrnas församling sägs det däremot: "Men du är rik" (Upp 2:9). Laodicea var rik men fick av Herren höra, att hon var fattig. Smyrna var fattig, men Herren, sade, att hon var rik.

ur HERREN kommer, anteckningar till kyrkoårstexter Alla Helgons dag, evangelium och tredje årg. Hugo Odeberg

Bli som barn

Matt 18:1-10
Det är genomgående i Nya Testamentet att vända upp och ner på begreppen. Då det frågas efter vad som är högt och värdefullt, så svaras härpå det som i vanlig mening är det allra obetydligaste. Det går tillbaka till Jesus själv. Och för den som är hemma i Kristi värld, är det inte något främmande, då Jesus hänvisar till barnet. Redan i Gamla Testamentet framhålls åter och åter, att Gud böjer sig ned till det ringa och obetydliga.

Det som i Nya Testamentet kallas för fåfänglighet är det som är förnuftigt i den tidsålder, som nu är, såsom att sträva att komma uppåt och få makt och inflytande, att vara stark och förståndig, att kunna reda sig här i världen.

Barnet är förstå och främst typen för den som är liten och obetydlig, den som inte kan reda sig själv, som inte har någon list och förslagenhet, som inte kan ordna sin tillvaro, som inte kan bestämma över andra människor. Barnet är utan makt och klokhet i den mening, i vilken världen använder dessa ord. Men den som inte vänder om och bli som ett barn, kan inte reda sig i Kristi värld, han kan inte ens komma ditin.

Är det nu även någon speciellt som uttrycks med detta pekande på barnet? Är det någon egenskap eller kvalitet hos barnet, vilken man kan visa på, alltså något positivt, som oskuldsfullhet, ärlighet, ödmjukhet? - Då människor läser den svenska översättningen: "Den som nu så ödmjukar sig som det här lilla barnet är den störste i himmelriket." på det sätt som denna översättning i de flesta fall uppfattas, så är det inte säkert, att de utläser den rätta meningen. Att "vara ödmjuk" kan uppfattas som en ödmjukhet, som kommer därav att man är kuvad. Men i texten är det ej fråga om att som ett föredöme framställa en sådan ödmjukhet, utan det är fråga om en sådan ödmjukhet, att man blir som ett barn, som inte har något att komma med, som inte duger till något. - Ödmjukheten består inte i det negativa att vara kuvad utan i det positiva, som är frimodighet. Barnet har inget själ och går därför ut i världen med tillitsfullhet. Den som alltså bringats till intet, kan även komma fram till denna barnets tillitsfullhet. Det är verkligen så, att ett litet barn av inre visshet tror det som det får höra om Kristus. Detta gör barnet alltså inte på grund av lättrogenhet. Då barnet möter Jesu ögon, går det rätt in i himmelriket. Den som tar emot ett sådant barn i Jesu namn, han tar emot Jesus själv. Det sår inte i texten "som om han tar emot Jesus". Det är verkligen Jesus Kristus själv han tar emot. Den som så tar emot Jesus Kristus i en hans lärjunge, han gör detta utan att ta hänsyn till om denna person är ringa eller högt uppsatt.

Änglarna för furstarna och rikena hade enligt judisk föreställning inte tillträde till det allra högsta i himmelen. Men nu säger Jesus, att däremot det lilla barnet har änglar, som är i det innersta av Härligheten, hos Gud.

ur HERREN KOMMER anteckningar till kyrkoårstexter Den helige Mikaels dag, Hugo Odeberg