Jungfru Marie Bebådelsedag

Idag inträffar en viktig händelse för mänskligheten. Den unga judinnan Maria, får himmelskt besök av ängeln Gabriel. I förundran över det som sker sjunger hon sin lovsång till den Gud som uppenbarat sig för Abraham och Sara som i kyrkan kallas Magnificat eller Marias lovsång. I nytestamentlig liturgi sammankopplas ofta Marias lovsång med en text ur aposteln Pauli brev till församlingen i Efesus som utgör antifonen i Magnificat. Antifon är grekiska och betyer motljudande och är ett slags kyrkomusik som växelsjungs av präst och klockare i Svenskkyrklig tradition som en del av tidegärden:

: Välsignad vare Gud, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelser : Min själ prisar storligen Herren Och min ande fröjdar sig i Gud min frälsare. Ty han har sett sin tjänarinnas ringhet. Och se, härefter skall alla släkten prisa mig salig. Ty den mäktige har gjort stora ting med mig. Och heligt är hans namn. Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom. Han har utfört väldiga gärningar med sin arm. Han har förskingrat dem som tänkte högmodiga tankar i sina hjärtan. Härskare har han störtat från deras troner och ringa män har han upphöjt. Hungriga har han mättat med sitt goda och rika har han skickat bort med tomma händer. Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet. Mot Abraham och hans säd till evig tid efter sitt löfte till våra fäder. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Så som det var av begynnelsen nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.

Mariabilden nedan är målad av min syster Hannah Vidmark som inspirerades av en målning från Belgien och Antwerpens kyrka där vår kyrkoherde hade sin kallelse före konstitueringen av S:t Andreas evangelisk lutherska församling på 1970-talet. Krusifixet är en gåva från en korist och kyrkomusiker i Umeå studentkör som lämnade oss 2010. Tack Hannah och Mats för fina gåvor!

S:t Polykarpus himmelska födelsedag

Idag den 23 februari firar den apostoliska kristenheten minnet av apostellärjungen S:t Johannes elev och efterföljare i det heliga prästämbetet Polykarpus av Smyrna. Inför sin avrättning bad S:t Polykarpus en bön som lyder:

"Herre Allsmäktige Gud, Jesu Kristi Fader. Genom din älskade och välsignade Son har vi motagit kunskapen om dig. Du är Gud över änglar och alla makter, över hela skapelsen och de rättfärdigas släkte, de som lever i din åsyn. Jag prisar dig eftersom du har funnit mig värdig denna dag och timme för att räknas bland martyrerna och få dricka Kristi bägare för att uppstå till evigt liv med kropp och själ i Den Helige Andes odödlighet. Må jag i dag bli mottagen bland dem i din åsyn - som ett rikt och välbehagligt offer, så som du i förväg har ordnat, uppenbarat och fullföljt, du trofaste och sanne Gud. Därför lovsjunger jag dig för alla ting; jag prisar dig, jag ärar dig genom den evige och himmelske överstepräst, Jesus Kristus, din älskade Son. Genom honom och tillsammans med honom och den Helige Ande tillkommer äran, nu och i kommande tider. Amen."

Polykarpus uppnådde den aktningsvärda åldern av 86 år och angående hans martyrium har biskopen Ireneus som var lärjunge till Polykarpus skrivit. I akten finns uppgifter om ytterligare tre avskrivare av dokumentet som ögonvittnena till den Efesiske biskopen och lärjungen till S:t Johannes Teologen. Dessa är: Gaius, Pionus och Isokrates. Som författare till brevet anges Marcion, som av den tidiga kyrkan ansågs vara en särskilt farlig heretiker på grund av sin förmenta esoteriska kunskap, som kallades gnosisticism.

Som antik litteratur betraktat präglas Polykarpus martyrium av en saklig realism utan många legendariska utsmyckningar, vilket vittnar om författarens skicklighet med skrivdonen.

Domine Jesu Christe, filius Deus Israel, miserere nobis peccatoribus / Herre Jesu Kriste, Israels Guds Son, förbarma dig över oss syndare.

Martin Luthers himmelska födelsedag

I slutet av januari 1546 reste reformatorn till Halle och Eisleben för att där förlika grevarna Gebhard och Albrecht i Mansfeld vilket kröntes med framgång. Sin sista liturgi i Halles Vårfrukyrka omvittnade deltagare om med vilken vördnad han handskades med altarets sakrament. Det är mycket troligt att Luther i anslutning till mässans evkaristiska del här sjöng den bön som kallas anamnes ur profeten Jesajas bokrulle.

Jesaja fick i helgedommen se I anden denna uppenbarelse: Gud satt på tronen, upphöjd, hög och stor, Hans mantelsläp uppfyllde templets kor. Serafer två stod inför Konungen, Sex vingar syntes på dem var och en. Sitt ansikte betäckte de med två, De skylte sina fötter likaså. De flög med två, och till varandra de Med höga änglaröster ropade: Helig är Gud, vår Herre Sebaot. Helig är Gud, vår Herre Sebaot. Helig är Gud, vår Herre Sebaot. Jorden är full av Herrens härlighet. Då darrar trösklarna av denna sång, Och huset fylls med rök på samma gång.

Denna liturgiska bön har tyvärr inte varit mycket i bruk inom den Lutherska protestantismen, trots dess karaktär av tillbedjan av Kristi sanna närvaro i våra gemenskaper borde motivera det. Det är ett beklagligt faktum att anamnesen endast sparsamt använts som bön mellan mässans konsekration och bönen O Guds Lamm, då den på ett fint sätt väver ihop vår Herre Jesu judiska börd med profeten Jesajas uppenbarelse och bön i det sjätte kapitlet i hans bokrulle. Jag känner dock tacksamhet för en lärare - Maria Röjås - i folklig sång som för fyra år sedan undervisade en vokalgrupp i en folklig koralvariation av denna anamnes från en baltisk folkkoral som sjöngs på Umefolk08. Stor eloge till er alla!

När Martin Luther lämnade sitt jordeliv lär han förutom orden i completoriets tidegärd ha noterat mänskans yttersta existensvillkor: "Vi är alla tiggare, det är sant." Lutherkännaren Martin Krauklis har i boken Martin Luther - liv och verk - ISBN 91-514-0329-3 - kommenterat Luthers anteckningar från den 17 februari 1546: "Bakom orden ligger tron på den Gud som fyller tiggarnas tomma händer. Hans kropp födes i högtidlig procession till Wittenberg, där begravningen ägde rum i slottskyrkan. På insidan av en bokpärm har Melanchton antecknat datumet för Luthers död, hans levnadsålder och platsen där han ligger begravd. Noteringen slutar med orden "et mortuus vivit" ("Om han än är död, så lever han").

S:t Ansgar

Idag är det den 3 februari och då erinrar sig kristna människor en av missionärerna som förde Kristi lära hit till Norden. Det är alltså missionären Ansgars himmelska födelsedag som är föremål för omtanken. Han var en av många missionärer som från mitten av folkvandringstiden och vikingatiden förde tron på Vitekrist till våra breddgrader. I detta avseende har kristendomen som sådan varit närvarande i våra nordiska länder både tack vare missionärer från brittiska öarna och europeiska kontinenten. Enligt den lutherske historikern Valentin Ernst Löscher präglades 800-talets romerska kristenhet av stor missionsiver och vilja att upprätta skolor för barn med läshuvud. Det finns bevarat från kejsar Karl den stores rike handskrifter där två munkars arbete med psaltarens texter i sin latinska form finns att läsa. De katedralskolor som kom att uppstå under denna historiska era, förmedlade genom den gregorianska sången dessa melodier och texter till blivande präster och ordensfolk. Säkert rustade denna pedagogik Ansgar och hans medarbetare väl för uppdraget att förmedla Guds Ord till våra förfäder i mälardalen, även om det yttre resultatet av deras mission måhända var klent, mänskligt och statistiskt sett var det avgörande för trons insteg bland våra anfäder & mödrar i det som skulle bli nationalstaten Sverige. I Guds rike är tack och lov statistik ingen kategori vilket Herrens Jesu uttalande i Matteus evangelium 18:20 vittnar om: Där två eller tre är församlade i mitt namn. Där är jag mitt ibland dem.

S:t Knuts dag

Den 13/1 infaller den helige Knuts dag. Knut Lavard var en dansk prins som föddes i slutet på 1000-talet och vars himmelska födelsedag var den 7 januari 1131. Fler biografiska uppgifter om Knut finns på http://sv.wikipedia.org/wiki/Knut_Lavard

I den tid Knut levde var kontakterna mellan östlig och västlig kristenhet obruten vilket hans äktenskap med ortodoxa Ingeborg av Kiev var ett uttryck för. Knut och Ingeborgs son Valdemar fick även han representera en union mellan öst och väst då han gifte sig med den ortodoxa prinsessan Sofia från Minsk nuvarande Vitryssland. Den tid när Knuts son Valdemar regerade gjorde sig caesaropapismen påmind, när biskop Eskil av Lund ville ha större självständighet för kyrkan motsatte sig Valdemar detta, dock fick Eskil sin vilja tillfredställd när hans efterträdare Absalom av Lund insattes som biskop. Absalom gjorde den romerska kyrkan i Skåne till en mäktig jordisk institution, bland annat genom att upprätta en egen milis beväpnade soldater som framgångsrikt slog ner ett bondeuppror på 1180-talet. Till Absaloms heresier hör att han förbjöd prästäktenskap vilket aldrig varit förbjuden enligt apostolisk lära och tradition. I S:t Paulus första brev till Timoteus slår aposteln fast att det i de yttersta tiderna kommer ett avfall från tron, som tar sig uttryck likt det som utgör Absaloms heresi: förbud mot äktenskap för det apostoliska prästerskapet. När kyrkan försöker bli en jordisk makthavare förlorar den sin egentliga kallelse som Jesus uttryckt i orden hos S:t Johannes 18:36: Mitt rike är inte av denna världen.

I Carsten Peter Thiedes bok The Earliest Gospel Manuscript utgiven på Pater Noster press tas innehållet i detta textavsnitt hos Pauli brev till Timoteus upp. För den intresserade kan hänvisas till Thiedes bok med ISBN 0-85364-507-8

Domine Jesu Christe, miserere nobis peccatoribus!

S:t Johannes teologen

Idag firar kristenheten S:t Johannes teologens minnesdag. Johannes var den apostel som till skillnad från sina trosbröder bland apostlarna inte behövde lida martyrdöden, utan dog av hög ålder. Han var enligt evangeliet den apostel som stod närmast Kristi kors och Guds moder: Jungfru Maria, med vilken han färdades till Grekland och Mindre Asien efter Jesu Kristi uppståndelse.

På sin ålderdom fick S:t Johannes bäras till kyrkans liturgi och då lär han ständigt ha yttrat orden: Barn små, älska varandra. En bön som har använts i kyrkans liturgi på denna dag lyder:

Herre vår Gud, du som har lärt oss genom din tjänare, aposteln Johannes, att kärleken inte består däri, att vi har älskat dig, utan däri att du har älskat oss och sänt din Son till försoning för våra synder, vi ber dig: Lär oss att älska varandra inte endast i ord utan i gärning och sanning. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Innan världens grundval lades

En fridfull jul tillönskas bloggens läsare med Justin Merrits arrangemang av Corde Natus Ex Parentis:



Innan världens grundval lades, av sin Fader föddes han. Som är Alfa och Omega, Alltings källa här upprann, Änden för allting som varit, Och som framtid skåda kan, Nu och i all evighet.

O hur salig denna stunden! Full av nåd en jungfru var, Havande av Helig Ande Återlösaren hon bar, Barnet av vårt eget släkte Sina ögon öppnat har. Nu och i all evighet.

Av psalmisten längesedan Han besjöngs till harpoljud, Om hans ankomst skrev profeter, Drivna av Guds Andes bud. Nu han kommit, som var väntad, Hela världen prise Gud! Nu och i all evighet.

Himlars himlar prise honom, Änglars här er Gud besjung! Krafter, herradömen, troner, Upphöj hela världens Kung! Mänskors tunga får ej tiga, Prisa honom, gammal, ung, Nu och i all evighet!