Pingstens evangelium

 Johannes 14:15-31, Johannes 3:16-21

Evangelietexten börjar enligt kyrkobibeln med orden: "Om ni älskar mig, bevarar ni mina bud."
Kristi ord och evangelium är som en outtömlig, oändligt djup skatt, som överlämnas åt den skara människor och åt varje enskild, som älskar Kristus. Vad är det viktigaste de kan göra med denna skatt, så väl för sig själva som för kommande släkten?

Jo det är att bevara den, bevara den som något obeskrivligt dyrbart och avskilt. De har fått hela denna skatt, hela evangeliet, hela den obegripliga rikedomen av Kristi liv, lära och försoningsverk åt sig överlämnad. Det är inte meningen, att de endast ska ta emot det, som de med sin vishet och klokhet kan utgrunda, eller - ännu värre - att de åt andra, åt efterkommande släkten, endast skulle överlämna så mycket (=så litet) av denna skatt, som de själva med sin begränsade insikt har kunnat fatta och tillgodogöra sig. Ty de som så gjorde, de var inte gripna av den kärlek och tacksamhet till Kristus, som ingen som verkligen sett honom kan undgå att vara gripen av.

Det är inte meningen, att skatten skall vara något otillgängligt och ofruktbart, för den nämligen som i trohet och vördnad - och kärlek - bevarar den. Ty för det första är skatten inte overksam även då den inte uppfattas. Den är som livet självt: livet lever i mig även utan att jag alls fattar, hur det sker. Så säger Jesus: "Min Fader ska älska honom och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom." Den, som bevarar Livets Ord, Kristi ord, hos honom ska Kristus och Kristi Fader själv bo med sitt liv, och vara nära honom med sin Ande.

Och för det andra, hur ringa än dens kraft är som bevarar Ordet i ett troget och hängivet hjärta, som kommer (enligt Jesu löfte) den Ande, av vilket detta Ord flödar genom, att undan för undan lära människan allt och påminna henne om allt, som Kristus har sagt, och detta i mån av människans behov. Och det finns ingen gräns för detta meddelandets, denna undervisnings rikedom, liksom inte heller någon gräns för det bevarade Ordets djup, vilket förnims allt djupare för varje klarhet som vinns.

Men med skatten, livet, får den kristna kyrkan och den enskilde bevararen av skatten, också den frid som övergår allt förstånd.

Det är något alldeles särskilt med den frid, en frid av ny och annorlunda innebörd och egenskap än den som man förut känner till, den "frid som världen ger". Det är den andliga världens frid, friden som kommer från Fadern och Kristus själv (som är ett), friden hos den som är ett med sitt upphov. I den friden är man ett med honom, i vilken världens furste inte har någon del. Så kan ej heller denna världens furste eller någon av de makter och väldighet som utgår ifrån denne (hur mycket de än kan slavbinda, tortera och döda) på något sätt få någon ingång i den frid, som är deras som hör Kristus till, därför att de bevarat hans ord. (Upp 3:7-13)

Genom förbindelsen med Fadern kommer Kristus till lärjungarna i sanningens Ande. När sanningens Ande kommer, ska lärjungarna förnimma, att de inte är faderlösa. Världen stänger sig ute från Kristi maktsfär och förstår ej detta tal och ser inte Kristus. Lärjungarna förs däremot in i det stora mysterium, där de ser Kristus och hör hans Ord: "Jag lever, ni ska också leva."

Den som har Kristi undervisning, lag och evangelium, är innesluten i det kraftcentrum, som heter Guds kärlek. Nya Testamentet talar mycket om nåd och dom, om barmhärtighet och rättfärdighet, men aldrig på det sätt, som fariséer och dogmatiker i alla tider behandlat dessa begrepp. De senare kan tydligen inte tänka sig rättfärdighet och barmhärtighet som annat än som två egenskaper, som står i motsats till varandra. De tänker sig, att för att få barmhärtighet måste man avstå en smula från rättfärdigheten, från rättvisan. Är någon helt rättvis, tänker man, kan han inte vara barmhärtig. Är någon barmhärtig, kan han inte vara helt rättvis. Rättvisa och barmhärtighet måste kompromissa med varandra.

I Nya Testamentet  däremot är dom och nåd, rättfärdighet och barmhärtighet framsprungna ur samma väsen, samma vilja. Guds handling med människan är ren kärlek: "Så älskade Gud världen/tidsåldern..." men just den kärleken blir till dom "då människorna älskade mörkret mer än ljuset." Människosonen kom inte för att döma världen, men världen dömer sig själv genom att hata Honom, som älskar dem.

Men så ges det sådana, som ger upp inför Honom, tror på Honom, och böjer sig för sanningen. De, som böjer sig för Sanningen, de förnimmer sig stå under domen, men de kommer inte under domen utan under den förbarmande kärleken, som uppreser de fallna, upprättar den nedböjda, löser de fångna, ger syn åt de blinda. De som inget är, får av Honom, som ÄR, och då de själva inget verkar, så verkar Han i dem, så att deras gärningar blir gjorda i Gud. Då är de av sanningen.

ur Herren kommer - Anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg Pingstdagen, annandag Pingst

Kristi himmelsfärds dag

Från förnedring till härlighet

Johannes 17:24-26

När det gäller den gudomliga kärlekens inställning till världen, är det inte någon speciell del som är utvald. Gud älskar hela världen, Han vill att alla människor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap. - "De som Du har givit mig" (jfr Matt 9, om skörden) betyder här de elva apostlarna. Det är närmast för dessa Jesus beder, men även för dem som genom dessa kommer till tro. - På samma sätt sägs det i Joh 3:16 "hela världen" och i samma vers "var och en som tror", alltså ett urval, betvingat av den faktiska verkligheten.

Guds kärlek omfattar hela världen. Men världen som sådan hatar Gud och vill inte ta emot evangelium. Den hatar, ju mer den blir älskad. "Världen kände dig inte." Världen har avskurit sig från förbindelsen med sitt upphov. Skriften har en konsekvent monistisk uppfattning. I synagoggudstjänsten heter det med ord, hämtade ur Jes 45:7 "Han som skapar ljuset och mörkret, som ger frid och skapar det onda." Hela verkligheten har ett enda ursprung. Avskärandet från Gud kan endast ha negativt resultat: förvirring, kaos. Den som uppsäger lydnaden till Gud har inte någon annan världsordning att gå till utan måste hamna i det negativa, i lögn, i det mest verklighetsfrämmande och sedan uppfatta detta såsom självklart. Världen känner inte igen det goda, kärleken, godhetens upphov. Intuitivt hatar den kärleken. Men hur kan en helt avskuren värld, som inte känner, utan hatar Kristus, över huvud komma i relation till honom? Det finns ju dock sådana som känner igen honom, v. 25: "Dessa visste, att du har sänt mig" Man får här erinra sig om en grundläggande sanning: "Du har älskat mig före världens grundläggning" I dessa ord uttrycks hela universums sammanhang och erfarenhet, hela frälsningsverket. I detta stora sammanhang är varje enskild människa och varje situation insatt. Världen har kommit till Gud. Mänskligheten är utgången från Gud.

Jesus ber här inte om att dessa människor skall bli befriade från en tillfällig nöd och få ett tillfredställande liv, utan den gudomliga kärleken vill ha människorna som delaktiva av det gudomliga liv, som genomströmmar hela universum från dess början till dess slut. Paulus säger i Kol 1:13 "Han har försatt oss till sin Sons rike, hans kärleks rike,hans som är den osynlige Gudens avbild, förstfödd i hela skapelsen. Allt är skapat genom honom och till honom."

Den människa, som står inför Kristus, är i och med detta med i hela universum, han tar del i Guds universella rikedom. Den människa, som ser detta, för samma känsla av bävande förundran, som den lilla människan på den lilla jorden kan få vid anblicken av stjärnornas värld. I hela detta universum är jag, den lilla människan med. Hon får "vara med Honom där Han är." Inte bara en liten del, utan själva centrum, själva Guds kärlek, "ska vara i dem." (v. 26)

Världens relation till Gud är ett grundproblem, som behandlats i olika läror om predestinationen. - I Nya Testamentet heter det: "Den som är av sanningen, han hör min röst" och "Mina får känner mig". Hur detta sker, kan inte sägas, men vi kan se, hur evangelierna framställer människors möte med Kristus.

Paulus har mött Kristus och inte känt igen honom. Men det kom en dag, då han blev gripen av Kristus och hörde hans röst och kände igen honom. Relationen uppstår genom själva mötet med Kristus. Ett sådant möte är kritiskt. "Detta är domen, krisis, att när ljuset kom i världen, människorna dock älskade mörkret." Vad sker då ljuset möter mörkret? Människan får i en glimt se den verkliga världen, den kallar och drar henne. De som blivit gripna och följt dragningen, betraktar det som en nåd, något som de själva inte åstadkommit. De har inte valt, de har blivit valda. Det får inte glömmas bort, att Guds kärlek omfattar hela världen. Men att något beror av människans förhållande, sätt att möta ljuset, framgår av många ställen: "Den som gör sanningen, han kommer till ljuset. " En öppenhet för ljuset och sanningen, att inte stänga sig inne i sin värld av ondska och mörker.

ur Hugo Odebergs Herren Kommer, anteckningar från ett kyrkoår, Kristi himmelsfärds dag 2:a årgången

Bönsöndagen

Herrens bön (Lukas 11:1-13)

Jesus ägnade, enligt evangeliernas skildring, ofta hela natten i bön och han uppmanade lärjungarna att vara uthålliga i bönen och att inte förtröttas, inte ge upp. Å andra sidan har han skarpt förkastat långa, mångordiga böner: "Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Matt 6:7". Uthållighet i bön betyder alltså inte detsamma som långa, mångordiga böner. Den mångordige stannar inom sina tankars trånga stängsel, även om han ibland tycker, att han i sin bön känner sig "upplyft" eller "uppbyggd." - Bönen är varken predikan eller tankeövning. Jesus tar riktigt krassa bilder för att inskärpa bönens omedelbarhet. Det är inte den fina människans taktfulla anhållan hos en vän, som Jesus tar till bild för bönen till Gud,  utan han tar den krassa bilden av en som mot all sed och takt stör mitt i natten. Han vill alltså säga: er bön skall vara som en sådan, som inte vet någon råd, och som därför inte längre frågar efter något annat än att i sin rådlöshet och nöd vända sig till Honom, som är räddningen. Bönen har med en skön bild kallats för en "suck", en bönesuck som kommer från den uppgivne bedjarens innersta. Uthållighet i bönen är "andens ihållande suckar". Och då ber Anden med vår ande.

Åt oss är ni i evangelierna bevarad den bön, som Jesus själv lärde sina lärjungar. I denna ges en förebild för bedjandet, en anvisning om , hur den i bönen fullkomlige bad och beder. Den i bönen fullkomlige är Jesus själv. Här har han i korta ord uppenbarat, om vad han ber för lärjungarna, och varom de i Hans namn har löfte att be.

Den bön, som kommer först är "Fader vår, som är i himmelen!" Den bedjande får vända sig till den smorde Frälsarens Fader. Detta betyder inte enbart, att han är så som en fader, en som kan liknas vid en fader, utan i Jesu ord betyder det, att det är han, som verkligen är vår Far, han som fött oss till andligt liv. Men det heter inte "Fader min" utan "Fader vår". Den bedjande ber till "vår Fader", alla människors, hela mänsklighetens Fader. Denne Fader är lika mycket Fader för varje människa. Jag har på inget sätt något företräde framför andra hos Gud. Alla är lika mycket föremål för Hans kärlek. Den bedjande vet - om han ber i Jesu namn - att fastän han går in i bönens avskildhet med Gud, i bönekammaren, i bönens ensamhet liksom i den gemensamma bönen i liturgin, han inte kan få avskilja sig från gemenskapen med sina medmänniskor. Tvärtom, när han i andens ensamhet säger "Fader vår", så är det för att, i Kristi namn, be denne Fader om att få förnimma den andliga värld, där allt är fritt från söndringens och motsättningarnas tankar och viljor, och där Gud är allt i alla.

Anordningen av bönepunkterna i Herrens bön ger nu också en anvisning på den ordning, i vilken den i Jesu namn bedjande ska be och får gåvan att be. Bönerna, bönepunkterna är ju uppdelade i två grupper. De första tre bönerna är böner om att Guds gåvor och löften må komma hela denna värld till del, att Hans Namn må avskiljas, hans rike förverkligas, hans avskilda kärleksvilja vara det enda bestämmande i mänsklighetens liv och väsen. Det är alltså en förbön för hela världen, att den må komma ut ur den nöd, den förvirring, den hårdhet, strid, det sjukdomarnas och själsplågornas elände vari den befinner sig. Det är en bön om Gud åt världen, i världen och av världen mottagen. Så vill Jesus lära oss att när vi, när vi ber, helst skulle börja, inte med oss själva och våra behov, vår nöd, utan allra först med våra tankar dröja vid den stora människovärldens mångfaldiga nöd och behov och så uppsända vår längtans bön om frälsning och räddning. Låt tankarna och medkänslans följa dig ut på en själens flykt genom världens alla plågade länder, som du i dessa tider läser om i tidningarna och hör om i radio, tänk på vad de får genomgå dessa som lever i krig, i hunger, under förföljelse, i fångenskap, i andlig förvildning och nöd, gör inte din tankes flykt hastig och summarisk utan dröj vid än den ena och än den andra punkten och tänk sedan på, hur det skulle vara, om i stället för all denna nöd, Guds kärlek och Hans heliga vilja hade genomträngt alla, om hans rike hade kommit hit till jorden. Så kan du be av hjärtat att detta må ske. Och be sedan för dem som är dig närmare, fiender och vänner, att de må befrias och hjälpas ur allt som trycker och binder dem.

Efter sådan förbön kan vi sedan övergå till bönerna för oss själva enligt de fyra senare bönepunkterna i Herrens bön. Men kanske att efter en sådan förbön våra egna svårigheter fått andra och mindre proportioner än förut, och vi lärt oss att se med mera undergivenhet på det som vi kanske förnimmer att vi bör underkasta oss i detta vårt livs skola. Jesus har gett oss anvisning om att vi först må be om våra kroppsliga sorger, det för vårt liv oumbärliga och nödvändiga och därefter om det som hör till vår själs frid, vilket är viktigare i Jesu ögon: Förlåt oss våra skulder, inled oss inte i frestelse, fräls oss från den onde.

efter Hugo Odebergs anteckningar från Herren kommer, Bönsöndagen 3:e årgången