Noten i havet

Matt 13:47-50
Det är märkvärdigt, att Jesus oftast skildras såsom en som är mildare, vänligare, mera överseende än sin samtid. Otvivelaktigt är detta överenstämmande med det verkliga förhållandet, men ingalunda så som det tillämpas. Domsöndagens text är ett typiskt exempel. Vad lärde samtiden, framförallt dess ledande män, det är fariséerna? De hade genom förnuftiga funderingar, baserade på praktisk människokunskap, kommit till det resultatet, att den Högste Domaren måste skilja på tre klasser av människor: de som var positivt onda, de som var goda, och de som befann sig mitt emellan. En vanlig mänsklig erfarenhet talar för en sådan uppdelning. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt onda, av egen drift onda. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt goda, alltigenom goda. Den stora massan är mitt emellan, benonijim, som det heter på hebreiska. Mot dessa måste ju den Högste Domaren tänkas förfara milt. Han kunde ju inte tänkas behandla dem lika hårt som de direkt ondskefulla. Vilken förnuftig människa skulle inte gå med på en sådan uppdelning?

Jesus gör det inte. När han skickar ut noten i havet, så finner han endast två klasser: de goda och de onda. De som inte är goda, de är onda, och de kastas bort. De som kastas bort får det svårt: att kastas bort betyder att kastas i "den brinnande ugnen". "Där skall vara gråt och tandagnisslan."

Jesus talar om, hur det verkligen sker, inte hur mänsklig tanke tycker att det lämpligen borde ske. Jesus Kristus är hård, men verkligheten är också hård. Men med oändlig kärlek samlar Han upp sina egna, det är: de som ingenting har i sig själva utan endast lever i Honom. Med gränslös förvåning får de höra, att de kallas för "rättfärdiga" och att de aktas värdiga den tillkommande världens liv. Uppdelningen blir oväntad: de första blir de sista och de sista de första.

I detta sammanhang kan lämpligen infogas orden i Matteus 24:40-41 från föregående söndags text: "Två män ska vara tillsammans ute på marken; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar. Två kvinnor ska mala på samma kvarn; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar."

Dessa ord illustrerar, förutom det plötsliga och oberäkneliga, som utgör den textens speciella ämnen, också den obevekliga uppdelningen, domen, som är domsöndagens centrala ämne. Dessa Jesusord har, omvänt, sin närmare förklaring i den här föreliggande texten ur Matt 13. Vad det betyder att den ene upptas och den andre lämnas kvar, anges med det här bevarade ordet av Jesus: "Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga". Att bli upptagen, det är att av änglarna samlas till dem som aktats värdiga att kallas rättfärdiga i Kristi mening, att lämnas kvar, det är att lämnas att ta konsekvenserna av ett självupptaget kristusfientligt, gudsfrämmande liv. Jesus kallar dessa konsekvenser för "gråt och tandagnisslan". Så länge Gud ej övergivit världen, kan människan i sitt självsvåld och i sin perversa respekt för den rent onda makten förneka Gud och förklara sig kunna leva utan Honom. När Gud verkligen överger världen och lämnar den åt sitt öde, då blir det ett plötsligt slut på det stolta gudsförnekandet. I den hemska ödslighet, som människan då befinner sig i, får hon annat att tänka på än att förneka Gud.

ur HERREN KOMMER, anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg

Saligprisningar

Matteus 5:1-12 Lukas 6:20-26

Saligprisningarna i Matteus 5:1-12 anses ha en parallell i Luk 6 men framträder där i en annan form. En fråga är hur detta ska uppfattas. Vanligen anses eller har i varje fall ansetts självklart att det här är fråga om två olika referat av ett och samma tal av Jesus. Den naturliga frågan blir då: vilket av dessa är det riktiga?
Antingen håller man då på den ena eller andra versionen eller komponerar man en tredje. Man har då reflekterat över utgångspunkten. Om man ställer frågan, vilket som stämmer bäst med vad som i övrigt i evangeliet förekommer som Jesu lära i allmänhet och i enskildhet, finner man: det är här inte fråga om ett antingen-eller utan ett både-och. Det är just detta att vi har två versioner som harmonierar med Nya Testamentet. Ut ifrån detta kan frågan ställas vad det betyder att vi har två versioner. Då måste man beakta att undervisningen på den tiden bestod i upprepningen av ett tema i variationer. Variationerna klargjorde vad läraren ville säga. Så har tydligen Jesus upprepat. Än mer - man finner att variationerna är en princip för den Heliga Skrift i dess egenskap av Helig Skrift.

Här vill vi lägga märke till vad dessa båda versioner tillsammans säger. Lukas har formulerat sin version som tilltal. "Saliga är ni.." Detsamma ser vi även i slutet hos Matteus. Det är ett tilltal till åhörarna i nuet. Jesus talar till dem såsom Herren, som den som har det gudomliga namnet. Mot "ni" svarar ett "Jag": Här är det dem gudomlige Herren som talar. Detta "Jag" framträder hos Matteus: "Jag säger er." Här möter den gudomlige i "myndigheten", "fullmakten".

Lukas "Ve er" är även en lära, ett tilltal av denne Herre i det nu, som människorna befinner sig i. Matteus' "Saliga är de fattiga..." är inte sagt, som om det gällde endast dem som står framför honom just då och de förhållande som då rådde. Det är fel att tänka att det bara skulle gälla apostlarna eller till en tid, varefter fattigdomen skulle upphöra och lärjungarna komma i maktställning. Andra rörelser är så inriktade. De brukar i början vara förföljda av de härskande men ökar och får kanske i sin tur makten. Begynnelsen är övergående men när man fått makten låter man de andra lida för sina tidigare plågor. Här är det tvärtom: Jesus säger att fattigdom skall gälla hela denna tidsålder. Det är ej så att lärjungarna skall få någon makt, bli rika. Troheten mot Kristus är alltid förbunden med att vara i "underläge". "Ty de ska bli tröstade." Men här är det ej en tröst, som består i att en föraktad ska bli ärad, utan den tröst som Kristus ger. Hans rike träder här till mötes. Men den vänder sig inte till de bäst utrustade utan till de minsta. Inte också de fattiga blir inbjudna utan just de. Lukas säger till och med "ve" till de rika. Paulus bestyrker också riktigheten härav i 2 Kor 6:10 "plågade men alltid glada." Fattig i anden eller fattig rätt och slätt är att över huvud ingenting att ha. Den som har något i mänsklig mening mister även vad han har. Vem är det som inget har? I Upp 3:17 säges till en församling, Laodicea, att församlingen var eländig och ömkansvärd. Till Smyrnas församling sägs det däremot: "Men du är rik" (Upp 2:9). Laodicea var rik men fick av Herren höra, att hon var fattig. Smyrna var fattig, men Herren, sade, att hon var rik.

ur HERREN kommer, anteckningar till kyrkoårstexter Alla Helgons dag, evangelium och tredje årg. Hugo Odeberg

Bli som barn

Matt 18:1-10
Det är genomgående i Nya Testamentet att vända upp och ner på begreppen. Då det frågas efter vad som är högt och värdefullt, så svaras härpå det som i vanlig mening är det allra obetydligaste. Det går tillbaka till Jesus själv. Och för den som är hemma i Kristi värld, är det inte något främmande, då Jesus hänvisar till barnet. Redan i Gamla Testamentet framhålls åter och åter, att Gud böjer sig ned till det ringa och obetydliga.

Det som i Nya Testamentet kallas för fåfänglighet är det som är förnuftigt i den tidsålder, som nu är, såsom att sträva att komma uppåt och få makt och inflytande, att vara stark och förståndig, att kunna reda sig här i världen.

Barnet är förstå och främst typen för den som är liten och obetydlig, den som inte kan reda sig själv, som inte har någon list och förslagenhet, som inte kan ordna sin tillvaro, som inte kan bestämma över andra människor. Barnet är utan makt och klokhet i den mening, i vilken världen använder dessa ord. Men den som inte vänder om och bli som ett barn, kan inte reda sig i Kristi värld, han kan inte ens komma ditin.

Är det nu även någon speciellt som uttrycks med detta pekande på barnet? Är det någon egenskap eller kvalitet hos barnet, vilken man kan visa på, alltså något positivt, som oskuldsfullhet, ärlighet, ödmjukhet? - Då människor läser den svenska översättningen: "Den som nu så ödmjukar sig som det här lilla barnet är den störste i himmelriket." på det sätt som denna översättning i de flesta fall uppfattas, så är det inte säkert, att de utläser den rätta meningen. Att "vara ödmjuk" kan uppfattas som en ödmjukhet, som kommer därav att man är kuvad. Men i texten är det ej fråga om att som ett föredöme framställa en sådan ödmjukhet, utan det är fråga om en sådan ödmjukhet, att man blir som ett barn, som inte har något att komma med, som inte duger till något. - Ödmjukheten består inte i det negativa att vara kuvad utan i det positiva, som är frimodighet. Barnet har inget själ och går därför ut i världen med tillitsfullhet. Den som alltså bringats till intet, kan även komma fram till denna barnets tillitsfullhet. Det är verkligen så, att ett litet barn av inre visshet tror det som det får höra om Kristus. Detta gör barnet alltså inte på grund av lättrogenhet. Då barnet möter Jesu ögon, går det rätt in i himmelriket. Den som tar emot ett sådant barn i Jesu namn, han tar emot Jesus själv. Det sår inte i texten "som om han tar emot Jesus". Det är verkligen Jesus Kristus själv han tar emot. Den som så tar emot Jesus Kristus i en hans lärjunge, han gör detta utan att ta hänsyn till om denna person är ringa eller högt uppsatt.

Änglarna för furstarna och rikena hade enligt judisk föreställning inte tillträde till det allra högsta i himmelen. Men nu säger Jesus, att däremot det lilla barnet har änglar, som är i det innersta av Härligheten, hos Gud.

ur HERREN KOMMER anteckningar till kyrkoårstexter Den helige Mikaels dag, Hugo Odeberg

Den ädla jungfrun är mig kär, Jag aldrig henne glömmer. Hon alltid i mitt hjärta är, Man hennes dygd berömmer. Hon är min vän, Och om jag än Bekymmer har, Jag det fördrar, Hon skall mig rikligt löna, Och hennes kärlek, trofasthet Jag alltid har fått röna. Allt mitt behov hon vet.

En gyllne krona jungfrun bär, Tolv stjärnor i den ser man. Som solen hennes klädnad är, Den glänser klar i fjärran. Hon synes så På månen stå. Hon är en brud, utvald av Gud. Hon är i födslovånda Och föda skall den ädle Son, Som skall regera världen Ifrån sin himmelstron.

Fast draken nu i raseri Vill detta barn uppsluka, Hans anslag dock förgäves bli, Om än han list vill bruka. Ty denne Son till himlens tron Upptagen är, Dock draken här Sitt välde än försvarar. Och modern nu allena är, Men henne Gud bevarar Och Fadersomsorg bär.

Jungfrun i koralen avser den kvinna som omtalas i Uppenbarelseboken 12:1-6, och som betecknar Guds församling, som lyssnar till Människosonens röst i Förbundets Skrifter och följer dem.
Musik: Umeå Barockensemble 2007

Johannes Döparens dag

Sakarias lovsång (Benedictus)

Välsignad vare Herren som besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun. Han har frälst oss från våra fiender och från deras hand som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, enligt den ed han gav vår fader Abraham, att vi, frälsta från våra fienders hand, skulle tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar. Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.

Pingstens evangelium

 Johannes 14:15-31, Johannes 3:16-21

Evangelietexten börjar enligt kyrkobibeln med orden: "Om ni älskar mig, bevarar ni mina bud."
Kristi ord och evangelium är som en outtömlig, oändligt djup skatt, som överlämnas åt den skara människor och åt varje enskild, som älskar Kristus. Vad är det viktigaste de kan göra med denna skatt, så väl för sig själva som för kommande släkten?

Jo det är att bevara den, bevara den som något obeskrivligt dyrbart och avskilt. De har fått hela denna skatt, hela evangeliet, hela den obegripliga rikedomen av Kristi liv, lära och försoningsverk åt sig överlämnad. Det är inte meningen, att de endast ska ta emot det, som de med sin vishet och klokhet kan utgrunda, eller - ännu värre - att de åt andra, åt efterkommande släkten, endast skulle överlämna så mycket (=så litet) av denna skatt, som de själva med sin begränsade insikt har kunnat fatta och tillgodogöra sig. Ty de som så gjorde, de var inte gripna av den kärlek och tacksamhet till Kristus, som ingen som verkligen sett honom kan undgå att vara gripen av.

Det är inte meningen, att skatten skall vara något otillgängligt och ofruktbart, för den nämligen som i trohet och vördnad - och kärlek - bevarar den. Ty för det första är skatten inte overksam även då den inte uppfattas. Den är som livet självt: livet lever i mig även utan att jag alls fattar, hur det sker. Så säger Jesus: "Min Fader ska älska honom och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom." Den, som bevarar Livets Ord, Kristi ord, hos honom ska Kristus och Kristi Fader själv bo med sitt liv, och vara nära honom med sin Ande.

Och för det andra, hur ringa än dens kraft är som bevarar Ordet i ett troget och hängivet hjärta, som kommer (enligt Jesu löfte) den Ande, av vilket detta Ord flödar genom, att undan för undan lära människan allt och påminna henne om allt, som Kristus har sagt, och detta i mån av människans behov. Och det finns ingen gräns för detta meddelandets, denna undervisnings rikedom, liksom inte heller någon gräns för det bevarade Ordets djup, vilket förnims allt djupare för varje klarhet som vinns.

Men med skatten, livet, får den kristna kyrkan och den enskilde bevararen av skatten, också den frid som övergår allt förstånd.

Det är något alldeles särskilt med den frid, en frid av ny och annorlunda innebörd och egenskap än den som man förut känner till, den "frid som världen ger". Det är den andliga världens frid, friden som kommer från Fadern och Kristus själv (som är ett), friden hos den som är ett med sitt upphov. I den friden är man ett med honom, i vilken världens furste inte har någon del. Så kan ej heller denna världens furste eller någon av de makter och väldighet som utgår ifrån denne (hur mycket de än kan slavbinda, tortera och döda) på något sätt få någon ingång i den frid, som är deras som hör Kristus till, därför att de bevarat hans ord. (Upp 3:7-13)

Genom förbindelsen med Fadern kommer Kristus till lärjungarna i sanningens Ande. När sanningens Ande kommer, ska lärjungarna förnimma, att de inte är faderlösa. Världen stänger sig ute från Kristi maktsfär och förstår ej detta tal och ser inte Kristus. Lärjungarna förs däremot in i det stora mysterium, där de ser Kristus och hör hans Ord: "Jag lever, ni ska också leva."

Den som har Kristi undervisning, lag och evangelium, är innesluten i det kraftcentrum, som heter Guds kärlek. Nya Testamentet talar mycket om nåd och dom, om barmhärtighet och rättfärdighet, men aldrig på det sätt, som fariséer och dogmatiker i alla tider behandlat dessa begrepp. De senare kan tydligen inte tänka sig rättfärdighet och barmhärtighet som annat än som två egenskaper, som står i motsats till varandra. De tänker sig, att för att få barmhärtighet måste man avstå en smula från rättfärdigheten, från rättvisan. Är någon helt rättvis, tänker man, kan han inte vara barmhärtig. Är någon barmhärtig, kan han inte vara helt rättvis. Rättvisa och barmhärtighet måste kompromissa med varandra.

I Nya Testamentet  däremot är dom och nåd, rättfärdighet och barmhärtighet framsprungna ur samma väsen, samma vilja. Guds handling med människan är ren kärlek: "Så älskade Gud världen/tidsåldern..." men just den kärleken blir till dom "då människorna älskade mörkret mer än ljuset." Människosonen kom inte för att döma världen, men världen dömer sig själv genom att hata Honom, som älskar dem.

Men så ges det sådana, som ger upp inför Honom, tror på Honom, och böjer sig för sanningen. De, som böjer sig för Sanningen, de förnimmer sig stå under domen, men de kommer inte under domen utan under den förbarmande kärleken, som uppreser de fallna, upprättar den nedböjda, löser de fångna, ger syn åt de blinda. De som inget är, får av Honom, som ÄR, och då de själva inget verkar, så verkar Han i dem, så att deras gärningar blir gjorda i Gud. Då är de av sanningen.

ur Herren kommer - Anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg Pingstdagen, annandag Pingst

Kristi himmelsfärds dag

Från förnedring till härlighet

Johannes 17:24-26

När det gäller den gudomliga kärlekens inställning till världen, är det inte någon speciell del som är utvald. Gud älskar hela världen, Han vill att alla människor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap. - "De som Du har givit mig" (jfr Matt 9, om skörden) betyder här de elva apostlarna. Det är närmast för dessa Jesus beder, men även för dem som genom dessa kommer till tro. - På samma sätt sägs det i Joh 3:16 "hela världen" och i samma vers "var och en som tror", alltså ett urval, betvingat av den faktiska verkligheten.

Guds kärlek omfattar hela världen. Men världen som sådan hatar Gud och vill inte ta emot evangelium. Den hatar, ju mer den blir älskad. "Världen kände dig inte." Världen har avskurit sig från förbindelsen med sitt upphov. Skriften har en konsekvent monistisk uppfattning. I synagoggudstjänsten heter det med ord, hämtade ur Jes 45:7 "Han som skapar ljuset och mörkret, som ger frid och skapar det onda." Hela verkligheten har ett enda ursprung. Avskärandet från Gud kan endast ha negativt resultat: förvirring, kaos. Den som uppsäger lydnaden till Gud har inte någon annan världsordning att gå till utan måste hamna i det negativa, i lögn, i det mest verklighetsfrämmande och sedan uppfatta detta såsom självklart. Världen känner inte igen det goda, kärleken, godhetens upphov. Intuitivt hatar den kärleken. Men hur kan en helt avskuren värld, som inte känner, utan hatar Kristus, över huvud komma i relation till honom? Det finns ju dock sådana som känner igen honom, v. 25: "Dessa visste, att du har sänt mig" Man får här erinra sig om en grundläggande sanning: "Du har älskat mig före världens grundläggning" I dessa ord uttrycks hela universums sammanhang och erfarenhet, hela frälsningsverket. I detta stora sammanhang är varje enskild människa och varje situation insatt. Världen har kommit till Gud. Mänskligheten är utgången från Gud.

Jesus ber här inte om att dessa människor skall bli befriade från en tillfällig nöd och få ett tillfredställande liv, utan den gudomliga kärleken vill ha människorna som delaktiva av det gudomliga liv, som genomströmmar hela universum från dess början till dess slut. Paulus säger i Kol 1:13 "Han har försatt oss till sin Sons rike, hans kärleks rike,hans som är den osynlige Gudens avbild, förstfödd i hela skapelsen. Allt är skapat genom honom och till honom."

Den människa, som står inför Kristus, är i och med detta med i hela universum, han tar del i Guds universella rikedom. Den människa, som ser detta, för samma känsla av bävande förundran, som den lilla människan på den lilla jorden kan få vid anblicken av stjärnornas värld. I hela detta universum är jag, den lilla människan med. Hon får "vara med Honom där Han är." Inte bara en liten del, utan själva centrum, själva Guds kärlek, "ska vara i dem." (v. 26)

Världens relation till Gud är ett grundproblem, som behandlats i olika läror om predestinationen. - I Nya Testamentet heter det: "Den som är av sanningen, han hör min röst" och "Mina får känner mig". Hur detta sker, kan inte sägas, men vi kan se, hur evangelierna framställer människors möte med Kristus.

Paulus har mött Kristus och inte känt igen honom. Men det kom en dag, då han blev gripen av Kristus och hörde hans röst och kände igen honom. Relationen uppstår genom själva mötet med Kristus. Ett sådant möte är kritiskt. "Detta är domen, krisis, att när ljuset kom i världen, människorna dock älskade mörkret." Vad sker då ljuset möter mörkret? Människan får i en glimt se den verkliga världen, den kallar och drar henne. De som blivit gripna och följt dragningen, betraktar det som en nåd, något som de själva inte åstadkommit. De har inte valt, de har blivit valda. Det får inte glömmas bort, att Guds kärlek omfattar hela världen. Men att något beror av människans förhållande, sätt att möta ljuset, framgår av många ställen: "Den som gör sanningen, han kommer till ljuset. " En öppenhet för ljuset och sanningen, att inte stänga sig inne i sin värld av ondska och mörker.

ur Hugo Odebergs Herren Kommer, anteckningar från ett kyrkoår, Kristi himmelsfärds dag 2:a årgången