Martin och Birgitta

I vår evangelisk-katolska kristenhet har andra människors kallelser till Guds rike varit starkt beroende av stora sympatier och antipatier. Mellan S.t Martin av Wittenberg och S.ta Birgitta av Vadstena skiljer sig 180 år med avseende på deras jordiska existensers början. Deras livstid präglas idéhistoriskt av att vila mycket på den strömning som fått beteckningen nominalism, som beror på Wilhelm av Occams filosofi, där de språkliga ljudens realistiska betydelse fått ge vika för en uppfattning att ord bara är tillfälliga namn, s.k. nomen vars betydelse inte kan realistiskt sättas in i ett språk med en idiomatisk syntax och semantik.



Nominalismen är alltså en strömning i västerlandets språkhistoria som i vår tid vätter mot den s.k. hypermoderna uppfattningen, den som brukar kallas postmodernism. Denna språkanvändning är subjektiv och kan vara väldigt oxymorfistisk i den meningen att inga objektiva apodiktiska sanningar får hävdas existera utanför det mänskliga medvetandet. Jämför Ludwig Wittgensteins syllogism "Om det man inte kan tala om, därom måste man tiga".

Mot den nominalistiska och postmoderna hydra till filosofi dekonstruktionen av den klassiska realistiska universalfilosofin hade både S.ta Birgitta och Martin av Wittenberg reagerat på med förfäran och avsmak. Den omintetgör i sin yttersta konsekvens möjligheten att förstå människan som skapad till Guds avbild och omkullkastar hela den antropologi som kännetecknat den teologi, vars källa är de Gudomliga skrifternas epifania.

I vår tid bedöms ofta Europas skyddshelgon S.ta Birgitta utifrån en neuropsykiatrisk, biologistisk och darwinistisk epistemologi. Då hävdas hennes uppenbarelser vara utslag av okontrollerade synapsreaktioner i hjärnan, som kunde ta sig uttryck i luktperceptioner som finns beskrivna i de kodex där hennes biktfader nedtecknade hennes inre lokutioner. Att dessa uppenbarelser väcker uppmärksamhet i vår tid beror mycket på att deras teologi är kristen och inte hednisk. Birgittas kritik av sin samtids kungar och kyrka bär vittnesbörd om hennes profetiska kallelse, på samma sätt som den 1500-talska kyrkas behov av reform fick sin väl förtjänta profetgestalt i Martin av Wittenberg.

För att hedra S.ta Birgitta vill jag citera en dikt om henne jag fann på Internet:

Det kommer en pilgrim från Folkungaland den heliga graven att söka. Den Helga Birgitta det är som går fram igenom en värld full av synder och skam till Kristus, sin himmelske brudgum.

Det kommer en skara från Svenskarnas land till graven i Vadstena kyrka. Birgitta, ditt minne skall giva oss kraft att kämpa oss fram genom tidernas natt till Kristus, vår himmelska brudgum.

Och skaran skall samlas för tronen en gång till högtid i himmelens salar, där, lösta från jordlivets sorger och tvång, vi sjunga vår höga och jublande sång till Kristus, vår himmelske brudgum.