Körkonsert med stora musikaliska kontraster

En polykrom väv av mönster kännetecknade Umeå studentkörs framförande av Felix Mendelssohn-Bartholdys Die Deutsche Liturgie, skriver Bengt Hultman i sin recension av tisdagens Mendelssohn/Pärtkonsert för Västerbottenskuriren. Av den evagelisk-katolska kyrkomusiken hör definitivt Felix Mendelssohns musik till höjdpunkterna från den Lutherrenässans som inträffade i början på 1800-talet och som intill vår tid har hittat sin plats i den sakrala musikens höjdpunkt. På Internet finner vi YouTubekanalen med inspelningar och noter till denna musik.

Från ett gnesiolutherskt perspektiv har Felix Mendelssohns upptäckt av Johan Sebastian Bachs Matteus- och Johannespassioner varit till stor välsignelse för vår värld andligen sett. Att Die Deutsche Liturgie var det sista verk Felix komponerade innan sin alltför tidiga död 38 år gammal, är tänkvärt ur flera perspektiv. Till sin form påminner verket om den korta mässa "Missa brevis" som blev en musikalisk gudstjänstform redan på 1500-talet i västerländsk kristenhet och vars tonspråk har använts av tonsättare från Italien - t.ex. Giovanni Perluigi da Palestrina och Antonio Lotti. Ett Missa brevis innehåller normalt sett partierna Kyrie, Sanctus och Agnus Dei. Mendelssohn hann dock aldrig skriva något Agnus Dei, men däremot ett Gloria "Ehre sei Gott in der höhe" som ingår i den fullständiga evangeliska liturgin. När reformatorerna på 1500-talet gjorde sina latinska mässordningar, var det framför allt bönerna som omgärdade evkaristin som ett offer man släppte. På deras plats infördes i stället en bön som brukar kallas anamnes eller epikles i ortodox liturgi. Det hade varit intressant om Felix Mendelssohn hade komponerat en anamnes i sin mässa baserat på den text ur profeten Jesajas bokrulle som förekom i Luthers Deutsche Liturgie från 1526. Att det finns en koralbok med denna hymn hoppas jag att fler kyrkomusiker upptäcker: Luthersk psalmbok nr 964. Bokförlaget Reformatio, c/o Karin Jonsson, Ribevägen 10D 217 46 Malmö innehåller den bön som profeten Jesaja bad när han i en syn i Jerusalems tempel blev varse att han stod inför den avskilde, helige, vars namn i hebreiskt språkbruk här återges Härskarornas Gud/Herren Sebaot, då serafen renar hans mun med ett glödande kol. Jan Ling professor emeritus i folkmusik har i sin bok om svensk folkmusik noterat en folklig variant från Baltikum på denna bön som sjöngs i en polyfon variation på Umefolk08 av sångerskor från Malungs folkhögskola som lärt sig den av Maria Röjås riksspelman med kulning som specialitet.

Nu är min tro att käre Felix och hans syster Fanny sjunger den himmelska liturgin inför vår Återlösare och Överstepräst Jesus av Nasaret; på hebreiska Goel, Cohen Yeshua Nazrim bland troende människor från alla folkslag och tider, precis som texterna ur Torans psalmrulle vittnade om även i deras grekiska form Septuaginta.

Att Arvo Pärts musik framfördes av Umeå Studentkör så här 10 år efter tonsättarens besök i Umeå på Kammarmusikfestivalen var spännande och intressant. I den evangelisk-katolska traditionen med bön på särskilda tider hör de sju Magnificatantifonerna till julfastans completorium som sjungs den 17-23 december enligt västkyrklig ordning. Bönernas karaktär och innehåll är både profetiska och eskatologiska. I deras latinska form uttrycker de en glädje som avslutar varje antifon, som bygger på det joviala grekiska ordet Euoae, som översatt till svenska betyder: Hurra!

Saligprisningarna The Beatitudes används traditionellt sett på Alla Helgons dag som i år inträffar i slutet på vecka 44. Det var roligt att sjunga Pärts minimalistiska stycke väl medveten om att han faktiskt komponerade den samma år som sitt besök i Umeå 2001 på Kammarmusikfestivalen och ödmjukt framförde sina tankar i Tegskyrkan till musiker och åhörare.

Tack Arvo för din musik!

Passionskonsert med Umeå studentkör

Tisdagen den 5 april, kl. 19.00 kommer Umeå studentkör under Tomas Plejes ledning att framföra liturgisk musik ur den universella kyrkans historiska arv. Det rör sig om musik av Arvo Pärt samt Felix Mendelssohn-Bartholdy Deutche Liturgie, som gode Felix skrev i slutet på sin korta jordiska liv; han blev 38 år och hann därför endast skriva tre av mässans ordinarie satser: Kyrie, Sanctus och Gloria. Utöver denna ur naturalistiskt perspektiv avbrutna liturgi kommer även Mendelssohns tonsättningar av psaltarpsalmerna 2, 22, 43 och 91 att framföras. I den västerländska kyrkans liturgi används psalm 2 i samband med firandet av S:t Stefanus himmelska födelsedag, annandag jul. Psaltaren 22 sjungs i samband med långfredagens vesper och psalm 43 till femte söndagen i fastans liturgi. Psalm 91 används i trefaldighetstidens liturgi den 16 efter Trinitatis som i år 2011 inträffar söndagen den 9 oktober. Musiken av Arvo Pärt är sju s.k. Magnificatantifoner, som sjungs i kyrkans tidegärd under julfastan i adventstiden mellan den 17-23 december. Antifon är ett grekiskt uttryck som betyder motljudande och syftar på hur dessa från början latinska hymner växelsjöngs av präst och diakon som en del av tidegärdens completorium. Arvo Pärt har tonsatt en tysk översättning av de gamla latinska antifonerna som vi framför kör á capella, men fördelar sig mellan besättning:
O Weisheit [SATB]
O Adonai [TTBB]
O Sproß aus Isais Wurzel [SSAA]
O Schüssel Davids [SSAATTBB]
O Morgenstern [SATBBB]
O König aller Völker [SSATTB]
O Immanuel [SAATBBB]

Pärts andra komposition vi framför är hans tonsättning av Jesu tal på Saligprisningarnas berg, Beatitudes från 2001. Detta stycke är skrivet för kör och orgel och kommer att framföras av diplomorganist Lisa Eriksson och Umeå studentkör.

Det är intressant att detta stycke musik komponerades samma år som Arvo Pärt besökte Umeå kammarmusikfestival 2001 och The Hilliard ensemble framförde hans komposition Sarah Was Ninety Years Old i Tegskyrkan. Gnesiolutheranen hade förmånen att dela bänk med tonsättaren som efter konserten uttryckte sin tacksamhet till Hilliardsångarna och övriga musiker för deras fina interpretation av stycket från 1976/1990. Texten i Beatitudes är hämtad från evangelium enligt S:t Matteus kapitel 5:3-12 och bygger på den översättning som kallas King James version.

Bloggens läsare önskas hjärtligt välkomna till Umeå stadskyrka, kl. 19.00!

Judas Iskariots födelsedag

Föreställningen att moraliskt tveksamma eller felaktiga handlingar har undantag brukar firas idag den 1 april. Beroende på vilken tideräkning som används har den västerländska - gregorianska ansett att den 1 april var Jesu Kristi lärjunge Judas från Iskariots födelsedag. Eftersom hans gestalt och gärning traditionellt tolkats utifrån föreställningen om YHWH smordes offer, jungfrusonen Marias barns död och uppståndelse, har det ansetts vara legitimt att skämta om hans födelsedag utifrån namnet Iskariots etymologi som betyder "den falske" enligt adamistisk språkförståelse. Att Judas Iskariot blivit förknippad med falskhet och svek kan även vara ett resultat som kommer av det manuskript på koptiska man funnit av en apokryfisk text, som vissa esoteriska grupper i Egypten förvarade i ett bibliotek i Nag Hamadi - på samma sätt som den judiska gruppen esséerna hade ett bibliotek i Qumran, där man funnit en mängd pergament och papyrus med bibliska texter. Det s.k. Judasevangeliet är inte en ortodox kristen text utan en esoterisk gnostisk, som den apostoliska kristna församlingen förkastat som kunskapskälla om salighetens ekonomi i Jesu Kristi kallelse till världen och dess frälsning. I psaltarpsalm 109 profeterar konung David om Judas Iskariot. I den grekiska översättningen, septuaginta av psaltaren lyder den eviges Ord i Davids profetiska poesi:

Gud, var inte tyst inför min lovsång, ty syndarens mun och den falskes mun har öppnats mot mig, de har talat mot mig med svekfull tunga.

De har omgett mig med hatets ord och stridit mot mig utan skäl.

I stället för att älska mig har de förtalat mig, men jag bad.

De lönade mig med ont för gott och med hat för min kärlek.

Sätt en syndare över honom, och låt en anklagare stå vid hans högra sida.

När domen faller över honom, må han gå ut som skyldig, och må hans bön räknas som synd.

Må hans dagar bli få och en annan ta hans ämbete.

Må hans barn bli faderlösa och hans hustru bli änka.

Må hans söner driva omkring och tigga, må de kastas ut ur sina bostäder.

Må ockraren spåra upp allt han äger, må främlingar röva frukten av hans mödor.

Må ingen hjälpare finnas åt honom eller någon som visar medkänsla med hans faderlösa barn.

Må hans barn gå mot undergång, hans namn utplånas i ett enda släktled.

Må hans fäders laglöshet kommas ihåg inför Herren, och hans moders skuld aldrig utplånas.

Må de alltid finnas inför Herren och deras minne utplånas från jorden,

eftersom han inte tänkte på att visa barmhärtighet utan förföljde en arm och fattig man, en som kände styng i hjärtat, och honom ville han döda.

Han älskade förbannelsen, och den skall drabba honom, an avböjde välsignelsen, och den skall lämna honom.

Han klädde sig i förbannelse som i en mantel, den trängde in som vatten i hans inre, som olja i hans ben.

Må den bli som en mantel han sveper sig i, som ett bälte han ständigt bär.

Så handlar Herren med dem som förtalar mig och talar ont mot min själ.

Men du, Herre, Herre, visa barmhärtighet mot mig för ditt namns skull, ty god är din barmhärtighet.

Rädda mig, ty jag är fattig och arm, och mitt hjärta är oroligt i mig.

Som en vikande skugga har jag ryckts bort, man har skakat av mig som gräshoppor.

Mina knän har blivit svaga av fasta, och min kropp har förvandlats av brist på olja.

Jag drog på mig deras smädelser, när de såg mig, skakade de på huvudet.

Hjälp mig, Herre, min Gud, rädda mig i din barmhärtighet.

Må de förstå att detta är din hand, och att du, Herre, har gjort den.

De skall förbanna, men du skall välsigna, må de som reser sig mot mig stå med skam, med din tjänare skall glädja sig.

De som förtalar mig skall kläda sig i blygsel och svepa sig i skam som i en dubbel mantel.

Högt vill jag prisa Herren med min mun och lova honom mitt ibland de många.

Ty han ställde sig på den armes högra sida för att rädda mitt liv undan förföljarna.

Kyrie eleison + Christe eleison + Kyrie eleison

Jungfru Marie Bebådelsedag

Idag inträffar en viktig händelse för mänskligheten. Den unga judinnan Maria, får himmelskt besök av ängeln Gabriel. I förundran över det som sker sjunger hon sin lovsång till den Gud som uppenbarat sig för Abraham och Sara som i kyrkan kallas Magnificat eller Marias lovsång. I nytestamentlig liturgi sammankopplas ofta Marias lovsång med en text ur aposteln Pauli brev till församlingen i Efesus som utgör antifonen i Magnificat. Antifon är grekiska och betyer motljudande och är ett slags kyrkomusik som växelsjungs av präst och klockare i Svenskkyrklig tradition som en del av tidegärden:

: Välsignad vare Gud, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelser : Min själ prisar storligen Herren Och min ande fröjdar sig i Gud min frälsare. Ty han har sett sin tjänarinnas ringhet. Och se, härefter skall alla släkten prisa mig salig. Ty den mäktige har gjort stora ting med mig. Och heligt är hans namn. Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom. Han har utfört väldiga gärningar med sin arm. Han har förskingrat dem som tänkte högmodiga tankar i sina hjärtan. Härskare har han störtat från deras troner och ringa män har han upphöjt. Hungriga har han mättat med sitt goda och rika har han skickat bort med tomma händer. Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet. Mot Abraham och hans säd till evig tid efter sitt löfte till våra fäder. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Så som det var av begynnelsen nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.

Mariabilden nedan är målad av min syster Hannah Vidmark som inspirerades av en målning från Belgien och Antwerpens kyrka där vår kyrkoherde hade sin kallelse före konstitueringen av S:t Andreas evangelisk lutherska församling på 1970-talet. Krusifixet är en gåva från en korist och kyrkomusiker i Umeå studentkör som lämnade oss 2010. Tack Hannah och Mats för fina gåvor!

S:t Polykarpus himmelska födelsedag

Idag den 23 februari firar den apostoliska kristenheten minnet av apostellärjungen S:t Johannes elev och efterföljare i det heliga prästämbetet Polykarpus av Smyrna. Inför sin avrättning bad S:t Polykarpus en bön som lyder:

"Herre Allsmäktige Gud, Jesu Kristi Fader. Genom din älskade och välsignade Son har vi motagit kunskapen om dig. Du är Gud över änglar och alla makter, över hela skapelsen och de rättfärdigas släkte, de som lever i din åsyn. Jag prisar dig eftersom du har funnit mig värdig denna dag och timme för att räknas bland martyrerna och få dricka Kristi bägare för att uppstå till evigt liv med kropp och själ i Den Helige Andes odödlighet. Må jag i dag bli mottagen bland dem i din åsyn - som ett rikt och välbehagligt offer, så som du i förväg har ordnat, uppenbarat och fullföljt, du trofaste och sanne Gud. Därför lovsjunger jag dig för alla ting; jag prisar dig, jag ärar dig genom den evige och himmelske överstepräst, Jesus Kristus, din älskade Son. Genom honom och tillsammans med honom och den Helige Ande tillkommer äran, nu och i kommande tider. Amen."

Polykarpus uppnådde den aktningsvärda åldern av 86 år och angående hans martyrium har biskopen Ireneus som var lärjunge till Polykarpus skrivit. I akten finns uppgifter om ytterligare tre avskrivare av dokumentet som ögonvittnena till den Efesiske biskopen och lärjungen till S:t Johannes Teologen. Dessa är: Gaius, Pionus och Isokrates. Som författare till brevet anges Marcion, som av den tidiga kyrkan ansågs vara en särskilt farlig heretiker på grund av sin förmenta esoteriska kunskap, som kallades gnosisticism.

Som antik litteratur betraktat präglas Polykarpus martyrium av en saklig realism utan många legendariska utsmyckningar, vilket vittnar om författarens skicklighet med skrivdonen.

Domine Jesu Christe, filius Deus Israel, miserere nobis peccatoribus / Herre Jesu Kriste, Israels Guds Son, förbarma dig över oss syndare.

Martin Luthers himmelska födelsedag

I slutet av januari 1546 reste reformatorn till Halle och Eisleben för att där förlika grevarna Gebhard och Albrecht i Mansfeld vilket kröntes med framgång. Sin sista liturgi i Halles Vårfrukyrka omvittnade deltagare om med vilken vördnad han handskades med altarets sakrament. Det är mycket troligt att Luther i anslutning till mässans evkaristiska del här sjöng den bön som kallas anamnes ur profeten Jesajas bokrulle.

Jesaja fick i helgedommen se I anden denna uppenbarelse: Gud satt på tronen, upphöjd, hög och stor, Hans mantelsläp uppfyllde templets kor. Serafer två stod inför Konungen, Sex vingar syntes på dem var och en. Sitt ansikte betäckte de med två, De skylte sina fötter likaså. De flög med två, och till varandra de Med höga änglaröster ropade: Helig är Gud, vår Herre Sebaot. Helig är Gud, vår Herre Sebaot. Helig är Gud, vår Herre Sebaot. Jorden är full av Herrens härlighet. Då darrar trösklarna av denna sång, Och huset fylls med rök på samma gång.

Denna liturgiska bön har tyvärr inte varit mycket i bruk inom den Lutherska protestantismen, trots dess karaktär av tillbedjan av Kristi sanna närvaro i våra gemenskaper borde motivera det. Det är ett beklagligt faktum att anamnesen endast sparsamt använts som bön mellan mässans konsekration och bönen O Guds Lamm, då den på ett fint sätt väver ihop vår Herre Jesu judiska börd med profeten Jesajas uppenbarelse och bön i det sjätte kapitlet i hans bokrulle. Jag känner dock tacksamhet för en lärare - Maria Röjås - i folklig sång som för fyra år sedan undervisade en vokalgrupp i en folklig koralvariation av denna anamnes från en baltisk folkkoral som sjöngs på Umefolk08. Stor eloge till er alla!

När Martin Luther lämnade sitt jordeliv lär han förutom orden i completoriets tidegärd ha noterat mänskans yttersta existensvillkor: "Vi är alla tiggare, det är sant." Lutherkännaren Martin Krauklis har i boken Martin Luther - liv och verk - ISBN 91-514-0329-3 - kommenterat Luthers anteckningar från den 17 februari 1546: "Bakom orden ligger tron på den Gud som fyller tiggarnas tomma händer. Hans kropp födes i högtidlig procession till Wittenberg, där begravningen ägde rum i slottskyrkan. På insidan av en bokpärm har Melanchton antecknat datumet för Luthers död, hans levnadsålder och platsen där han ligger begravd. Noteringen slutar med orden "et mortuus vivit" ("Om han än är död, så lever han").

S:t Ansgar

Idag är det den 3 februari och då erinrar sig kristna människor en av missionärerna som förde Kristi lära hit till Norden. Det är alltså missionären Ansgars himmelska födelsedag som är föremål för omtanken. Han var en av många missionärer som från mitten av folkvandringstiden och vikingatiden förde tron på Vitekrist till våra breddgrader. I detta avseende har kristendomen som sådan varit närvarande i våra nordiska länder både tack vare missionärer från brittiska öarna och europeiska kontinenten. Enligt den lutherske historikern Valentin Ernst Löscher präglades 800-talets romerska kristenhet av stor missionsiver och vilja att upprätta skolor för barn med läshuvud. Det finns bevarat från kejsar Karl den stores rike handskrifter där två munkars arbete med psaltarens texter i sin latinska form finns att läsa. De katedralskolor som kom att uppstå under denna historiska era, förmedlade genom den gregorianska sången dessa melodier och texter till blivande präster och ordensfolk. Säkert rustade denna pedagogik Ansgar och hans medarbetare väl för uppdraget att förmedla Guds Ord till våra förfäder i mälardalen, även om det yttre resultatet av deras mission måhända var klent, mänskligt och statistiskt sett var det avgörande för trons insteg bland våra anfäder & mödrar i det som skulle bli nationalstaten Sverige. I Guds rike är tack och lov statistik ingen kategori vilket Herrens Jesu uttalande i Matteus evangelium 18:20 vittnar om: Där två eller tre är församlade i mitt namn. Där är jag mitt ibland dem.