Aposteln Andreas

I helgen erinrade sig bloggaren den förstkallade aposteln S:t Andreas och hur jag i slutet på 1990-talet skar en reliefikon av Simon Kefas bror. Det var i samband med en av mina systrars 40-årskalas som jag och mina systrar samtalade om möjligheten att lära oss ikonmålandets ädla konst, något som vore intressant att ägna sin tid åt framöver. Här kan ni se den ikon jag skar i slutet på 1990-talet. Donerade orginalet till Bengt Pohjanen i Kristi förklarings ortodoxa kyrka i Överkalix för några år sedan, med en rysk text av Herrens bön på baksidan.

Allsmäktige Gud, genom din nåd vad din apostel S:t Andreas lydig den kallelse, som din Son Jesus Kristus gav honom. Ge också oss nåd att följa Kristus i hjärta och liv. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

I Bygdeåboken från Västerbotten har jag hittat en antifon som sjöngs på Herrens förstkallade apostel Andreas i samband med hans festdag den 30 November från 1200-tal till och med 1650-talet när bruket tyvärr föll ur bruk. Tack vare Lars-Gunnar Martling och Erling Lundberg har den latinska hymnens text transkriberats från latin till svenska och lyder som följer:

När Jesus vandrade utmed Galileiska sjön, såg han Petrus och Andreas, som var hans broder. Och han sade till dem: Följ efter mig! Jag skall göra er till människofiskare. Och de lämnade sina fiskegarn och båten och följde honom. Genast när han hörde Herrens kallelse, lämnade den helige Andreas sina fiskegarn, som han använde för sitt levebröd. Han följde honom, som utlovar det eviga livets belöningar. Den ene av de två, som följde Herren, var Andreas, broder till Simon Petrus. Halleluja.

Och när bödlarna förde bort aposteln för att han skulle korsfästas, församlades en skara människor, som ropade: Den rättfärdige mannen och Guds vän, vad har han gjort för att han skulle föras till korset? Men han bad folket, att de inte skulle hindra hans lidande. När Andreas såg korset, sade han med glädje: Jag har alltid älskat dig, och jag har önskat att få omfamna dig, o ljuva kors.

Bloggaren vill rikta en stor eloge till Lars Gunnar Martling och Erling Lundberg som gjort denna pärla tillgänglig på svenskt språk. Solo Deo Gloria

Noten i havet

Matt 13:47-50
Det är märkvärdigt, att Jesus oftast skildras såsom en som är mildare, vänligare, mera överseende än sin samtid. Otvivelaktigt är detta överenstämmande med det verkliga förhållandet, men ingalunda så som det tillämpas. Domsöndagens text är ett typiskt exempel. Vad lärde samtiden, framförallt dess ledande män, det är fariséerna? De hade genom förnuftiga funderingar, baserade på praktisk människokunskap, kommit till det resultatet, att den Högste Domaren måste skilja på tre klasser av människor: de som var positivt onda, de som var goda, och de som befann sig mitt emellan. En vanlig mänsklig erfarenhet talar för en sådan uppdelning. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt onda, av egen drift onda. Det är endast ett litet fåtal, som är verkligt goda, alltigenom goda. Den stora massan är mitt emellan, benonijim, som det heter på hebreiska. Mot dessa måste ju den Högste Domaren tänkas förfara milt. Han kunde ju inte tänkas behandla dem lika hårt som de direkt ondskefulla. Vilken förnuftig människa skulle inte gå med på en sådan uppdelning?

Jesus gör det inte. När han skickar ut noten i havet, så finner han endast två klasser: de goda och de onda. De som inte är goda, de är onda, och de kastas bort. De som kastas bort får det svårt: att kastas bort betyder att kastas i "den brinnande ugnen". "Där skall vara gråt och tandagnisslan."

Jesus talar om, hur det verkligen sker, inte hur mänsklig tanke tycker att det lämpligen borde ske. Jesus Kristus är hård, men verkligheten är också hård. Men med oändlig kärlek samlar Han upp sina egna, det är: de som ingenting har i sig själva utan endast lever i Honom. Med gränslös förvåning får de höra, att de kallas för "rättfärdiga" och att de aktas värdiga den tillkommande världens liv. Uppdelningen blir oväntad: de första blir de sista och de sista de första.

I detta sammanhang kan lämpligen infogas orden i Matteus 24:40-41 från föregående söndags text: "Två män ska vara tillsammans ute på marken; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar. Två kvinnor ska mala på samma kvarn; en ska bli upptagen och en ska lämnas kvar."

Dessa ord illustrerar, förutom det plötsliga och oberäkneliga, som utgör den textens speciella ämnen, också den obevekliga uppdelningen, domen, som är domsöndagens centrala ämne. Dessa Jesusord har, omvänt, sin närmare förklaring i den här föreliggande texten ur Matt 13. Vad det betyder att den ene upptas och den andre lämnas kvar, anges med det här bevarade ordet av Jesus: "Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga". Att bli upptagen, det är att av änglarna samlas till dem som aktats värdiga att kallas rättfärdiga i Kristi mening, att lämnas kvar, det är att lämnas att ta konsekvenserna av ett självupptaget kristusfientligt, gudsfrämmande liv. Jesus kallar dessa konsekvenser för "gråt och tandagnisslan". Så länge Gud ej övergivit världen, kan människan i sitt självsvåld och i sin perversa respekt för den rent onda makten förneka Gud och förklara sig kunna leva utan Honom. När Gud verkligen överger världen och lämnar den åt sitt öde, då blir det ett plötsligt slut på det stolta gudsförnekandet. I den hemska ödslighet, som människan då befinner sig i, får hon annat att tänka på än att förneka Gud.

ur HERREN KOMMER, anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg

Saligprisningar

Matteus 5:1-12 Lukas 6:20-26

Saligprisningarna i Matteus 5:1-12 anses ha en parallell i Luk 6 men framträder där i en annan form. En fråga är hur detta ska uppfattas. Vanligen anses eller har i varje fall ansetts självklart att det här är fråga om två olika referat av ett och samma tal av Jesus. Den naturliga frågan blir då: vilket av dessa är det riktiga?
Antingen håller man då på den ena eller andra versionen eller komponerar man en tredje. Man har då reflekterat över utgångspunkten. Om man ställer frågan, vilket som stämmer bäst med vad som i övrigt i evangeliet förekommer som Jesu lära i allmänhet och i enskildhet, finner man: det är här inte fråga om ett antingen-eller utan ett både-och. Det är just detta att vi har två versioner som harmonierar med Nya Testamentet. Ut ifrån detta kan frågan ställas vad det betyder att vi har två versioner. Då måste man beakta att undervisningen på den tiden bestod i upprepningen av ett tema i variationer. Variationerna klargjorde vad läraren ville säga. Så har tydligen Jesus upprepat. Än mer - man finner att variationerna är en princip för den Heliga Skrift i dess egenskap av Helig Skrift.

Här vill vi lägga märke till vad dessa båda versioner tillsammans säger. Lukas har formulerat sin version som tilltal. "Saliga är ni.." Detsamma ser vi även i slutet hos Matteus. Det är ett tilltal till åhörarna i nuet. Jesus talar till dem såsom Herren, som den som har det gudomliga namnet. Mot "ni" svarar ett "Jag": Här är det dem gudomlige Herren som talar. Detta "Jag" framträder hos Matteus: "Jag säger er." Här möter den gudomlige i "myndigheten", "fullmakten".

Lukas "Ve er" är även en lära, ett tilltal av denne Herre i det nu, som människorna befinner sig i. Matteus' "Saliga är de fattiga..." är inte sagt, som om det gällde endast dem som står framför honom just då och de förhållande som då rådde. Det är fel att tänka att det bara skulle gälla apostlarna eller till en tid, varefter fattigdomen skulle upphöra och lärjungarna komma i maktställning. Andra rörelser är så inriktade. De brukar i början vara förföljda av de härskande men ökar och får kanske i sin tur makten. Begynnelsen är övergående men när man fått makten låter man de andra lida för sina tidigare plågor. Här är det tvärtom: Jesus säger att fattigdom skall gälla hela denna tidsålder. Det är ej så att lärjungarna skall få någon makt, bli rika. Troheten mot Kristus är alltid förbunden med att vara i "underläge". "Ty de ska bli tröstade." Men här är det ej en tröst, som består i att en föraktad ska bli ärad, utan den tröst som Kristus ger. Hans rike träder här till mötes. Men den vänder sig inte till de bäst utrustade utan till de minsta. Inte också de fattiga blir inbjudna utan just de. Lukas säger till och med "ve" till de rika. Paulus bestyrker också riktigheten härav i 2 Kor 6:10 "plågade men alltid glada." Fattig i anden eller fattig rätt och slätt är att över huvud ingenting att ha. Den som har något i mänsklig mening mister även vad han har. Vem är det som inget har? I Upp 3:17 säges till en församling, Laodicea, att församlingen var eländig och ömkansvärd. Till Smyrnas församling sägs det däremot: "Men du är rik" (Upp 2:9). Laodicea var rik men fick av Herren höra, att hon var fattig. Smyrna var fattig, men Herren, sade, att hon var rik.

ur HERREN kommer, anteckningar till kyrkoårstexter Alla Helgons dag, evangelium och tredje årg. Hugo Odeberg

Bli som barn

Matt 18:1-10
Det är genomgående i Nya Testamentet att vända upp och ner på begreppen. Då det frågas efter vad som är högt och värdefullt, så svaras härpå det som i vanlig mening är det allra obetydligaste. Det går tillbaka till Jesus själv. Och för den som är hemma i Kristi värld, är det inte något främmande, då Jesus hänvisar till barnet. Redan i Gamla Testamentet framhålls åter och åter, att Gud böjer sig ned till det ringa och obetydliga.

Det som i Nya Testamentet kallas för fåfänglighet är det som är förnuftigt i den tidsålder, som nu är, såsom att sträva att komma uppåt och få makt och inflytande, att vara stark och förståndig, att kunna reda sig här i världen.

Barnet är förstå och främst typen för den som är liten och obetydlig, den som inte kan reda sig själv, som inte har någon list och förslagenhet, som inte kan ordna sin tillvaro, som inte kan bestämma över andra människor. Barnet är utan makt och klokhet i den mening, i vilken världen använder dessa ord. Men den som inte vänder om och bli som ett barn, kan inte reda sig i Kristi värld, han kan inte ens komma ditin.

Är det nu även någon speciellt som uttrycks med detta pekande på barnet? Är det någon egenskap eller kvalitet hos barnet, vilken man kan visa på, alltså något positivt, som oskuldsfullhet, ärlighet, ödmjukhet? - Då människor läser den svenska översättningen: "Den som nu så ödmjukar sig som det här lilla barnet är den störste i himmelriket." på det sätt som denna översättning i de flesta fall uppfattas, så är det inte säkert, att de utläser den rätta meningen. Att "vara ödmjuk" kan uppfattas som en ödmjukhet, som kommer därav att man är kuvad. Men i texten är det ej fråga om att som ett föredöme framställa en sådan ödmjukhet, utan det är fråga om en sådan ödmjukhet, att man blir som ett barn, som inte har något att komma med, som inte duger till något. - Ödmjukheten består inte i det negativa att vara kuvad utan i det positiva, som är frimodighet. Barnet har inget själ och går därför ut i världen med tillitsfullhet. Den som alltså bringats till intet, kan även komma fram till denna barnets tillitsfullhet. Det är verkligen så, att ett litet barn av inre visshet tror det som det får höra om Kristus. Detta gör barnet alltså inte på grund av lättrogenhet. Då barnet möter Jesu ögon, går det rätt in i himmelriket. Den som tar emot ett sådant barn i Jesu namn, han tar emot Jesus själv. Det sår inte i texten "som om han tar emot Jesus". Det är verkligen Jesus Kristus själv han tar emot. Den som så tar emot Jesus Kristus i en hans lärjunge, han gör detta utan att ta hänsyn till om denna person är ringa eller högt uppsatt.

Änglarna för furstarna och rikena hade enligt judisk föreställning inte tillträde till det allra högsta i himmelen. Men nu säger Jesus, att däremot det lilla barnet har änglar, som är i det innersta av Härligheten, hos Gud.

ur HERREN KOMMER anteckningar till kyrkoårstexter Den helige Mikaels dag, Hugo Odeberg

Den ädla jungfrun är mig kär, Jag aldrig henne glömmer. Hon alltid i mitt hjärta är, Man hennes dygd berömmer. Hon är min vän, Och om jag än Bekymmer har, Jag det fördrar, Hon skall mig rikligt löna, Och hennes kärlek, trofasthet Jag alltid har fått röna. Allt mitt behov hon vet.

En gyllne krona jungfrun bär, Tolv stjärnor i den ser man. Som solen hennes klädnad är, Den glänser klar i fjärran. Hon synes så På månen stå. Hon är en brud, utvald av Gud. Hon är i födslovånda Och föda skall den ädle Son, Som skall regera världen Ifrån sin himmelstron.

Fast draken nu i raseri Vill detta barn uppsluka, Hans anslag dock förgäves bli, Om än han list vill bruka. Ty denne Son till himlens tron Upptagen är, Dock draken här Sitt välde än försvarar. Och modern nu allena är, Men henne Gud bevarar Och Fadersomsorg bär.

Jungfrun i koralen avser den kvinna som omtalas i Uppenbarelseboken 12:1-6, och som betecknar Guds församling, som lyssnar till Människosonens röst i Förbundets Skrifter och följer dem.
Musik: Umeå Barockensemble 2007

Johannes Döparens dag

Sakarias lovsång (Benedictus)

Välsignad vare Herren som besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun. Han har frälst oss från våra fiender och från deras hand som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, enligt den ed han gav vår fader Abraham, att vi, frälsta från våra fienders hand, skulle tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar. Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.

Pingstens evangelium

 Johannes 14:15-31, Johannes 3:16-21

Evangelietexten börjar enligt kyrkobibeln med orden: "Om ni älskar mig, bevarar ni mina bud."
Kristi ord och evangelium är som en outtömlig, oändligt djup skatt, som överlämnas åt den skara människor och åt varje enskild, som älskar Kristus. Vad är det viktigaste de kan göra med denna skatt, så väl för sig själva som för kommande släkten?

Jo det är att bevara den, bevara den som något obeskrivligt dyrbart och avskilt. De har fått hela denna skatt, hela evangeliet, hela den obegripliga rikedomen av Kristi liv, lära och försoningsverk åt sig överlämnad. Det är inte meningen, att de endast ska ta emot det, som de med sin vishet och klokhet kan utgrunda, eller - ännu värre - att de åt andra, åt efterkommande släkten, endast skulle överlämna så mycket (=så litet) av denna skatt, som de själva med sin begränsade insikt har kunnat fatta och tillgodogöra sig. Ty de som så gjorde, de var inte gripna av den kärlek och tacksamhet till Kristus, som ingen som verkligen sett honom kan undgå att vara gripen av.

Det är inte meningen, att skatten skall vara något otillgängligt och ofruktbart, för den nämligen som i trohet och vördnad - och kärlek - bevarar den. Ty för det första är skatten inte overksam även då den inte uppfattas. Den är som livet självt: livet lever i mig även utan att jag alls fattar, hur det sker. Så säger Jesus: "Min Fader ska älska honom och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom." Den, som bevarar Livets Ord, Kristi ord, hos honom ska Kristus och Kristi Fader själv bo med sitt liv, och vara nära honom med sin Ande.

Och för det andra, hur ringa än dens kraft är som bevarar Ordet i ett troget och hängivet hjärta, som kommer (enligt Jesu löfte) den Ande, av vilket detta Ord flödar genom, att undan för undan lära människan allt och påminna henne om allt, som Kristus har sagt, och detta i mån av människans behov. Och det finns ingen gräns för detta meddelandets, denna undervisnings rikedom, liksom inte heller någon gräns för det bevarade Ordets djup, vilket förnims allt djupare för varje klarhet som vinns.

Men med skatten, livet, får den kristna kyrkan och den enskilde bevararen av skatten, också den frid som övergår allt förstånd.

Det är något alldeles särskilt med den frid, en frid av ny och annorlunda innebörd och egenskap än den som man förut känner till, den "frid som världen ger". Det är den andliga världens frid, friden som kommer från Fadern och Kristus själv (som är ett), friden hos den som är ett med sitt upphov. I den friden är man ett med honom, i vilken världens furste inte har någon del. Så kan ej heller denna världens furste eller någon av de makter och väldighet som utgår ifrån denne (hur mycket de än kan slavbinda, tortera och döda) på något sätt få någon ingång i den frid, som är deras som hör Kristus till, därför att de bevarat hans ord. (Upp 3:7-13)

Genom förbindelsen med Fadern kommer Kristus till lärjungarna i sanningens Ande. När sanningens Ande kommer, ska lärjungarna förnimma, att de inte är faderlösa. Världen stänger sig ute från Kristi maktsfär och förstår ej detta tal och ser inte Kristus. Lärjungarna förs däremot in i det stora mysterium, där de ser Kristus och hör hans Ord: "Jag lever, ni ska också leva."

Den som har Kristi undervisning, lag och evangelium, är innesluten i det kraftcentrum, som heter Guds kärlek. Nya Testamentet talar mycket om nåd och dom, om barmhärtighet och rättfärdighet, men aldrig på det sätt, som fariséer och dogmatiker i alla tider behandlat dessa begrepp. De senare kan tydligen inte tänka sig rättfärdighet och barmhärtighet som annat än som två egenskaper, som står i motsats till varandra. De tänker sig, att för att få barmhärtighet måste man avstå en smula från rättfärdigheten, från rättvisan. Är någon helt rättvis, tänker man, kan han inte vara barmhärtig. Är någon barmhärtig, kan han inte vara helt rättvis. Rättvisa och barmhärtighet måste kompromissa med varandra.

I Nya Testamentet  däremot är dom och nåd, rättfärdighet och barmhärtighet framsprungna ur samma väsen, samma vilja. Guds handling med människan är ren kärlek: "Så älskade Gud världen/tidsåldern..." men just den kärleken blir till dom "då människorna älskade mörkret mer än ljuset." Människosonen kom inte för att döma världen, men världen dömer sig själv genom att hata Honom, som älskar dem.

Men så ges det sådana, som ger upp inför Honom, tror på Honom, och böjer sig för sanningen. De, som böjer sig för Sanningen, de förnimmer sig stå under domen, men de kommer inte under domen utan under den förbarmande kärleken, som uppreser de fallna, upprättar den nedböjda, löser de fångna, ger syn åt de blinda. De som inget är, får av Honom, som ÄR, och då de själva inget verkar, så verkar Han i dem, så att deras gärningar blir gjorda i Gud. Då är de av sanningen.

ur Herren kommer - Anteckningar till kyrkoårstexter av Hugo Odeberg Pingstdagen, annandag Pingst

Kristi himmelsfärds dag

Från förnedring till härlighet

Johannes 17:24-26

När det gäller den gudomliga kärlekens inställning till världen, är det inte någon speciell del som är utvald. Gud älskar hela världen, Han vill att alla människor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap. - "De som Du har givit mig" (jfr Matt 9, om skörden) betyder här de elva apostlarna. Det är närmast för dessa Jesus beder, men även för dem som genom dessa kommer till tro. - På samma sätt sägs det i Joh 3:16 "hela världen" och i samma vers "var och en som tror", alltså ett urval, betvingat av den faktiska verkligheten.

Guds kärlek omfattar hela världen. Men världen som sådan hatar Gud och vill inte ta emot evangelium. Den hatar, ju mer den blir älskad. "Världen kände dig inte." Världen har avskurit sig från förbindelsen med sitt upphov. Skriften har en konsekvent monistisk uppfattning. I synagoggudstjänsten heter det med ord, hämtade ur Jes 45:7 "Han som skapar ljuset och mörkret, som ger frid och skapar det onda." Hela verkligheten har ett enda ursprung. Avskärandet från Gud kan endast ha negativt resultat: förvirring, kaos. Den som uppsäger lydnaden till Gud har inte någon annan världsordning att gå till utan måste hamna i det negativa, i lögn, i det mest verklighetsfrämmande och sedan uppfatta detta såsom självklart. Världen känner inte igen det goda, kärleken, godhetens upphov. Intuitivt hatar den kärleken. Men hur kan en helt avskuren värld, som inte känner, utan hatar Kristus, över huvud komma i relation till honom? Det finns ju dock sådana som känner igen honom, v. 25: "Dessa visste, att du har sänt mig" Man får här erinra sig om en grundläggande sanning: "Du har älskat mig före världens grundläggning" I dessa ord uttrycks hela universums sammanhang och erfarenhet, hela frälsningsverket. I detta stora sammanhang är varje enskild människa och varje situation insatt. Världen har kommit till Gud. Mänskligheten är utgången från Gud.

Jesus ber här inte om att dessa människor skall bli befriade från en tillfällig nöd och få ett tillfredställande liv, utan den gudomliga kärleken vill ha människorna som delaktiva av det gudomliga liv, som genomströmmar hela universum från dess början till dess slut. Paulus säger i Kol 1:13 "Han har försatt oss till sin Sons rike, hans kärleks rike,hans som är den osynlige Gudens avbild, förstfödd i hela skapelsen. Allt är skapat genom honom och till honom."

Den människa, som står inför Kristus, är i och med detta med i hela universum, han tar del i Guds universella rikedom. Den människa, som ser detta, för samma känsla av bävande förundran, som den lilla människan på den lilla jorden kan få vid anblicken av stjärnornas värld. I hela detta universum är jag, den lilla människan med. Hon får "vara med Honom där Han är." Inte bara en liten del, utan själva centrum, själva Guds kärlek, "ska vara i dem." (v. 26)

Världens relation till Gud är ett grundproblem, som behandlats i olika läror om predestinationen. - I Nya Testamentet heter det: "Den som är av sanningen, han hör min röst" och "Mina får känner mig". Hur detta sker, kan inte sägas, men vi kan se, hur evangelierna framställer människors möte med Kristus.

Paulus har mött Kristus och inte känt igen honom. Men det kom en dag, då han blev gripen av Kristus och hörde hans röst och kände igen honom. Relationen uppstår genom själva mötet med Kristus. Ett sådant möte är kritiskt. "Detta är domen, krisis, att när ljuset kom i världen, människorna dock älskade mörkret." Vad sker då ljuset möter mörkret? Människan får i en glimt se den verkliga världen, den kallar och drar henne. De som blivit gripna och följt dragningen, betraktar det som en nåd, något som de själva inte åstadkommit. De har inte valt, de har blivit valda. Det får inte glömmas bort, att Guds kärlek omfattar hela världen. Men att något beror av människans förhållande, sätt att möta ljuset, framgår av många ställen: "Den som gör sanningen, han kommer till ljuset. " En öppenhet för ljuset och sanningen, att inte stänga sig inne i sin värld av ondska och mörker.

ur Hugo Odebergs Herren Kommer, anteckningar från ett kyrkoår, Kristi himmelsfärds dag 2:a årgången

Bönsöndagen

Herrens bön (Lukas 11:1-13)

Jesus ägnade, enligt evangeliernas skildring, ofta hela natten i bön och han uppmanade lärjungarna att vara uthålliga i bönen och att inte förtröttas, inte ge upp. Å andra sidan har han skarpt förkastat långa, mångordiga böner: "Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Matt 6:7". Uthållighet i bön betyder alltså inte detsamma som långa, mångordiga böner. Den mångordige stannar inom sina tankars trånga stängsel, även om han ibland tycker, att han i sin bön känner sig "upplyft" eller "uppbyggd." - Bönen är varken predikan eller tankeövning. Jesus tar riktigt krassa bilder för att inskärpa bönens omedelbarhet. Det är inte den fina människans taktfulla anhållan hos en vän, som Jesus tar till bild för bönen till Gud,  utan han tar den krassa bilden av en som mot all sed och takt stör mitt i natten. Han vill alltså säga: er bön skall vara som en sådan, som inte vet någon råd, och som därför inte längre frågar efter något annat än att i sin rådlöshet och nöd vända sig till Honom, som är räddningen. Bönen har med en skön bild kallats för en "suck", en bönesuck som kommer från den uppgivne bedjarens innersta. Uthållighet i bönen är "andens ihållande suckar". Och då ber Anden med vår ande.

Åt oss är ni i evangelierna bevarad den bön, som Jesus själv lärde sina lärjungar. I denna ges en förebild för bedjandet, en anvisning om , hur den i bönen fullkomlige bad och beder. Den i bönen fullkomlige är Jesus själv. Här har han i korta ord uppenbarat, om vad han ber för lärjungarna, och varom de i Hans namn har löfte att be.

Den bön, som kommer först är "Fader vår, som är i himmelen!" Den bedjande får vända sig till den smorde Frälsarens Fader. Detta betyder inte enbart, att han är så som en fader, en som kan liknas vid en fader, utan i Jesu ord betyder det, att det är han, som verkligen är vår Far, han som fött oss till andligt liv. Men det heter inte "Fader min" utan "Fader vår". Den bedjande ber till "vår Fader", alla människors, hela mänsklighetens Fader. Denne Fader är lika mycket Fader för varje människa. Jag har på inget sätt något företräde framför andra hos Gud. Alla är lika mycket föremål för Hans kärlek. Den bedjande vet - om han ber i Jesu namn - att fastän han går in i bönens avskildhet med Gud, i bönekammaren, i bönens ensamhet liksom i den gemensamma bönen i liturgin, han inte kan få avskilja sig från gemenskapen med sina medmänniskor. Tvärtom, när han i andens ensamhet säger "Fader vår", så är det för att, i Kristi namn, be denne Fader om att få förnimma den andliga värld, där allt är fritt från söndringens och motsättningarnas tankar och viljor, och där Gud är allt i alla.

Anordningen av bönepunkterna i Herrens bön ger nu också en anvisning på den ordning, i vilken den i Jesu namn bedjande ska be och får gåvan att be. Bönerna, bönepunkterna är ju uppdelade i två grupper. De första tre bönerna är böner om att Guds gåvor och löften må komma hela denna värld till del, att Hans Namn må avskiljas, hans rike förverkligas, hans avskilda kärleksvilja vara det enda bestämmande i mänsklighetens liv och väsen. Det är alltså en förbön för hela världen, att den må komma ut ur den nöd, den förvirring, den hårdhet, strid, det sjukdomarnas och själsplågornas elände vari den befinner sig. Det är en bön om Gud åt världen, i världen och av världen mottagen. Så vill Jesus lära oss att när vi, när vi ber, helst skulle börja, inte med oss själva och våra behov, vår nöd, utan allra först med våra tankar dröja vid den stora människovärldens mångfaldiga nöd och behov och så uppsända vår längtans bön om frälsning och räddning. Låt tankarna och medkänslans följa dig ut på en själens flykt genom världens alla plågade länder, som du i dessa tider läser om i tidningarna och hör om i radio, tänk på vad de får genomgå dessa som lever i krig, i hunger, under förföljelse, i fångenskap, i andlig förvildning och nöd, gör inte din tankes flykt hastig och summarisk utan dröj vid än den ena och än den andra punkten och tänk sedan på, hur det skulle vara, om i stället för all denna nöd, Guds kärlek och Hans heliga vilja hade genomträngt alla, om hans rike hade kommit hit till jorden. Så kan du be av hjärtat att detta må ske. Och be sedan för dem som är dig närmare, fiender och vänner, att de må befrias och hjälpas ur allt som trycker och binder dem.

Efter sådan förbön kan vi sedan övergå till bönerna för oss själva enligt de fyra senare bönepunkterna i Herrens bön. Men kanske att efter en sådan förbön våra egna svårigheter fått andra och mindre proportioner än förut, och vi lärt oss att se med mera undergivenhet på det som vi kanske förnimmer att vi bör underkasta oss i detta vårt livs skola. Jesus har gett oss anvisning om att vi först må be om våra kroppsliga sorger, det för vårt liv oumbärliga och nödvändiga och därefter om det som hör till vår själs frid, vilket är viktigare i Jesu ögon: Förlåt oss våra skulder, inled oss inte i frestelse, fräls oss från den onde.

efter Hugo Odebergs anteckningar från Herren kommer, Bönsöndagen 3:e årgången

Epistle to Diognetus (Epistle of Mathetes to Diognetus)

Brevet till Diogenes var en av Kyrkans finaste brev om den ortopraxi som de kristna levde i sin erfarenhet av att leva med Herren. Författaren verkar ha kommit från mindre asien och den tradition som uppkallades efter St Johannes Teologen och Evangelisten i Efesus, som var den lärjunge som Jesus älskade och som han anförtrodde sin mor Maria till.

If ye love me

Dymmelonsdagen den 27/3 framförde Umeå studentkör under director musices Tomas Plejes ledning en passionskonsert, där bland annat Tomas Tallis motett framfördes.

En ikon som föreställer Herrens mor Maria som korsbärare och sammanfattar passionstidens budskap om Herrens offer för människosläktets synder.

Jungfru Marie Bebådelsedag

Vi firar i dag Jungfru Marie bebådelsedag. I vår kyrka, ELBK, firar vi den på den lördag som infaller närmast den 25 mars, såvida den lördagen inte råkar vara påskafton, vilket blir fallet om tre år, 2016 (och även åren 2027, 2032 och 2035). Genom att den förläggs till lördag behöver inte någon av söndagarna i Fastan utgå. Att vi alltjämt firar denna ”Mariadag” beror på att den i själva verket är en Kristusdag. Huvudpersonen för dagens gudstjänster och predikningar är alltså inte Maria själv utan hennes Son, som är både hennes och hela världens Frälsare.
   Dagen förkunnar vår Frälsares övernaturliga börd, att Gud i Jesus Kristus har blivit människa, en människa av kött och blod som vi – genom ett under, det vi kallar jungfrufödelsen. Som episteltext läste vi ur profeten Jesajas bok och hörde de välkända orden: ”Se, jungfrun ska bli havande och föda en son och hon ska ge honom namnet Immanuel”. Detta är ett tecken , ett under, och den son jungfrun ska föda är inte bara en människa utan ”Gud med oss”, Gud mitt ibland oss.
   Låt vara att dagen är en Kristusdag så är likväl Jungfru Maria i viss mening i centrum idag. Vi läser om bebådelsen, hur Herren genom ängeln Gabriel uppenbarar och förkunnar för Maria det enastående som ska ske med henne. Ja, det finns två personer i världshistorien som har fått ett absolut unikt uppdrag på sin lott. Den ena är just Maria som fått den ljuvliga lotten att bära och föda Guds Son, därför ska också alla släkten prisa henne salig. (Vem den andra personen är får vi återkomma till i en senare predikan.)  Dagens särskilda predikotext talar hennes besök hos sin gamla släkting Elisabet, hon som ska bli mor till Johannes Döparen. Dagens läsningar vittnar om Herrens godhet och trofasthet, hur Guds ord och löfte alltid går i uppfyllelse.

Jungfru Marie bebådelsedag är vittnesbördens dag

Det första vittnesbördet är ängelns

   Det måste ha varit en omtumlande dag detta för den unga Maria. En änglauppenbarelse med ett orimligt budskap: hon ska bli havande och föda en son, som ska kallas ”den Högstes Son” och bära namnet ”Herren är frälsning”. Hur skulle detta förstås? Maria är förvisso trolovad med Josef, men helt tydligt så inser och förstår hon att ängelns ord inte avser hennes kommande äktenskap. Hon uppfattar vad som ligger i ängelns budskap. Och hon tar emot orden i tro och bekännelse.
   Varför utvaldes Maria till detta underbara? Vilka egenskaper hade hon framför alla andra kvinnor? Det fanns nog ingenting alls särskilt med henne. Det var Guds suveräna, allsmäktiga och allvisa beslut och behag att utse just henne. Detta är ett underligt vittnesbörd: ingen är för ringa för att bli tagen i tjänst av Gud, och ingen kan i egen kraft eller förmåga uträtta något.
   Ytterligare något förunderligt hade ängeln att förtälja. Elisabet, hon som är barnlös, väntar en son nu på sin ålderdom. Allt detta driver Maria att bege sig upp till Juda bergsbygd och besöka sin släkting (moster/faster, eller vad?)  och få se den godhet Herren har bevisat henne. Men kanske är det också för att anförtro sig åt och berätta för henne om sin svårförklarade situation: hon är trolovad, äktenskapet har ännu inte fullbordats, och hon är gravid! Vem skulle tro henne? Elisabet som nu själv har fått uppleva Herrens godhets under, hon kan nog tro och förstå. Och hon gav sig iväg, ganska omgående som det verkar, kanske redan inom en vecka.

Det andra vittnesbördet är Johannes

Johannes, han är ju ännu inte född! Kan väl han vittna? Ja, säger Jesus: ”Har ni aldrig läst: Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov.” Johannes spratt till av glädje när Maria trädde in och hälsade. Hur kunde detta ske, och hur kunde Elisabet veta? Ängeln hade för Sakarias förkunnat att Johannes redan i moderlivet skulle vara uppfylld av den Helige Ande. Och Elisabet ”blev uppfylld av den Helige Ande”. Här ska vi nu betänka att det handlar om under, och vi ska inte ge oss in på några förklaringsmodeller. Vi ska tro – och nöja oss med – vad skriftordet säger. Dessutom är det  faktiskt så att det är Gud själv som med sin  mor Maria träder in i huset.
   När nu han, som Johannes ska vittna om och bereda väg för, kommer till dem blir det för Johannes som det står i Joh. 20: ”lärjungarna blev glada när de såg Herren”. En ängel förkunnade för herdarna i julnatten: ”Se, jag bådar er en stor glädje”. Herdarna fick ta emot denna glädje, och de fann inte bara ett nyfött barn – de fann Gud liggande lindad som ett barn i krubban. Denna stora glädje tar Johannes emot redan  nu, fast nu ligger Gud ännu inte i krubban som ett barn, nu ligger han i moderlivet som ett embryo. Och Johannes själv ligger också fortfarande i moderlivet, men uppfylld av den Helige Ande tar han emot Herren Jesus och hälsar honom med sina sparkar.
   Detta är ett lärorikt vittnesbörd. Ingen är för liten för att ta emot Jesus, ingen är för obetydlig för att få tro på Jesus. Därför bär vi fram våra nyfödda barn till Jesus i dopet, och liksom han gav sin Helige Ande såväl åt den ännu ofödde Johannes som åt den gamla Elisabet, så skänker han Anden och tron åt barnet i dopets vatten.

Det tredje vittnesbördet är Elisabets

Hon har på sin ålderdom fått uppleva en förunderlig bönhörelse. När allt hopp redan är ute, då  låter Gud det undret ske att hon, som förblev barnlös, nu väntar barn. Något ännu märkligare sker dock idag. Hennes unga släkting Maria kommer på besök, och här är ett ojämförligt mycket större under, ja undret över alla under – Gud har blivit människa.
   Uppfylld av den Helige Ande vittnar hon: ”Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt.” Anden vittnar om Kristus och kallar Maria ”Herrens moder”, ett teologiskt vittnesbörd! Maria är inte bara gravid, hon ska föda Gud, HERREN. Elisabet förstår och bekänner mer än vad många lärda teologer förmår. Elisabet är den första att uttala Kristi kyrkas bekännelse av Jungfru Maria som Gudaföderskan. Men hennes vackraste vittnesbörd kommer sist: ”Salig är du som  trodde.”  Maria prisas salig här – och av alla kommande släkten. Salig genom tron allena! Ett trösterikt vittnesbörd: vi får vara saliga på samma sätt – genom tron på Guds och Marias Son.

Ytterligare ett vittnesbörd vill jag själv lyfta fram.

Johannes kan ännu inte vittna muntligen. Men en dag, om ca 30 år ska dessa båda kvinnors söner mötas, och då ska Johannes vittna om Marias Son bl.a. med orden: ”Se Guds Lamm som borttager världens synd.” Och Jesus själv vittnar om varför han låtit sig födas av en ringa jungfru och kommit hit till vår värld. Han har inte kommit för att döma världen, utan för att världen skulle frälsas genom honom. ”För att var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv.”

Detta är Jungfru Marie bebådelsedags flerfaldiga vittnesbörd. Herren give att det om var och en av oss också kan vittnas: Salig är du, som trodde.  Amen.

Maria hon var en jungfru ren, Som Skriften oss kan lära. Hon födde en Son förutan men, Som vi må evigt ära. Oss alla han har ifrån synden löst, Han vill oss sin tröst Och himmelens fröjder beskära.

Profeterna drevos av Guds And, de klart och tydligt vise, Att Kristus från alla syndens band Och från den ondes lister Dem frälsa förmår, som på honom tro, Och så får vi ro Trots många och svåra brister.

Av Isais rot och Davids kvist Och Jakobs klara stjärna, Det är du vår Herre Jesu Krist, Dig prisa vi så gärna. Du människan frälste från Adams fall, Och skapelsen all. Du styra oss vill och värna.

Om jag alla tungomål förstod Och Skriftens djupa sinne Och hade en tunga änglagod Och änglars mål därinne, Då skulle på knä jag ödmjuka mig Och ropa till dig: Gud, låt mig din misskund finna!

Ty fastän jag är av synder full, Vill jag dig dock påminna, Att du har mig löst från synd och skuld För Kristi död och pina. Du håller mig syndare hjärtligt kär, Ditt barn jag nu är, Jag himmelens glädje skall vinna.

Gammal nordisk psalm
Hans Thomissön
Jesper Svedberg
Per Jonson
Luthersk psalmbok 855

Mitt folk går under i brist på kunskap

Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig,
2 Mos  20:5
Mitt folk går under i brist på kunskap. Eftersom du har förkastat kunskap, skall också jag förkasta dig, så att du inte längre är min präst. Du glömde din Guds undervisning, därför skall också jag glömma dina barn.
 Hos 4:6
Samuel sade till Saul: "Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat HERRENS ord, och HERREN har också förkastat dig, så att du inte längre kan vara kung över Israel."
1 Sam 15:26

Tack Jesus Kristus, jungfruns Son att du genom din Ande uppenbarat dessa ord för dina tjänare S:t Moses, S:t Samuel och S:t Hosea för att vittna om tillståndet i din arma kristenhet.

Jungfru Marie kyrkogångsdag

Efter det att tiden var inne för Marias kyrkogångsdag i enlighet med Mose lag, färdades de med honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren såsom det står skrivet i Herrens lag, att alla gossebarn, som öppnar moderlivet, skall sägas vara helgade åt Herren. De offrade för hans skull åt Herren ett par turturduvor och två unga duvor. Symeon var rättfärdig och gudfruktig, och han väntade på frälsningen för Israel och Helig Ande var med honom. Som svar hade Symeon mottagit ifrån Helig Ande att han icke skulle se döden utan att ha sett Herren Kristus. Och han lovprisade Gud och han sade: Nu låter du din tjänare fara i frid, ty mina ögon har fått skåda din frälsning, o Herre.

S:t Jakob den rättfärdige prästen

Evige Fader, nådige Gud, vi tackar dig av hjärtat, för att du genom din Son har kallat ditt utvalda redskap S:t Jakob den rättfärdige och förordnat honom till kyrkans biskop och låtit oss få behålla hans epistel intill nu. Vi ber dig, att du för din godhets skulle ville bevara S:t Jakobs lära i vår kyrka och hjälpa oss med din Helige Ande att rätt förstå den, så att ditt namn blir prisat och vi genom den saliga kunskapen om ditt evangelium blir saliga genom S:t Jakobs bror Jesus Krisus, vår himmelske Biskop. Amen.