Sankt Andreas

Idag den 30 November erinrar sig bloggaren den församling i den konfessionella lutherska kyrkan vars namn prästen Carl Arvid Åkerström ville ange som: S:t Andreas evangelisk lutherska församling. I sin konstitution är alltså min barndoms församling uppkallad efter den av Herren Jesus Kristus förstkallade aposteln Andreas.

I anslutning till S:t Andreas dag finner vi i Biblisk Bönbok denna bön på Herrens förstkallade tjänares dag:

Allsmäktige Gud, genom din nåd var din apostel S:t Andreas lydig den kallelse, som din Son Jesus Kristus gav honom. Ge också oss nåd att följa Kristus i hjärta och liv. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

I den liturgiska  text som användes i Västerbottens landskaps ort Bygdeå hade klockare och präst skyldighet att sjunga följande text som en del av den kallelse den kristna kyrkan hade, både före och efter reformationen på 1500-talet. Den lyder som följer:

När Jesus vandrade utmed Galileiska sjön, så han Petrus och Andreas, som var hans broder. Och han sade till dem: Följ efter mig! Jag skall göra er till människofiskare. Och de lämnade sina fiskegarn och båten och följde honom. Genast när han hörde Herrens kallelse, lämnade den helige Andreas sina fiskegarn, som han använde för sitt levebröd. Han följde honom, som utlovar det eviga livets belöningar. Den ene av de två, som följde Herren, var Andreas, broder till Simon Petrus. Halleluja.

Avslutningen av antifonen på S:t Andreas dag är hämtad ur texten som skildrar S:t Andreas martyrium:
Och när bödlarna förde bort aposteln för att han skulle korsfästas, församlades en skara människor, som ropade: Den rättfärdige mannen och Guds vän, vad har han gjort för att han skulle föras till korset?
Men han bad folket, att de inte skulle hindra hans lidande. När Andreas såg korset, sade han med glädje: Jag har alltid älskat dig, och jag har önskat att få omfamna dig, o ljuva kors.

Heliga Elisabeth

Den 19 Oktober ihågkommer konfessionella lutheraner jungfru Marias fränka Elisabeth som var prästen Sakarias hustru och som på sin ålderdom fick sonen Johannes Döparen. Typologin i berättelsen om S:ta Elisabeth är hämtad från 1:a Moseboks historia om patriarken Abraham och hustrun Sara som på sin ålderdom fick löftessonen Isak, som tillsammans med sin halvbror Ismael fick kallelser från Herren att bli ledare i sina folk, israeliterna respektive ismaeliterna som idag återfinns bland judar och araber. Elisabeth och Marias mödrar sägs av S:t Hippolytos ha varit systrar som hette Sobe och Anna. Det var tack vare Martin Luthers möte med S:ta Anna på väg till studierna i Erfurt som han fattade det för Kyrkan viktiga beslutet att bli dess tjänare i stället för att gå juristutbildningen hans jordiske far Hans Ludher önskade att han skulle gå. Tack vare Guds försyn kunde reformatorn komma till insikt att utan de bibliska personernas kallelser återstår inget hopp inför döden och evigheten. I den kanon som kännetecknar den reformatoriska kyrkans liturgi återfinner vi en bön som i vår kyrkotradition fått namnet Ave Maria och som innehåller berättelsen om händelsen när hon träffade sin äldre släkting Elisabeth när hon besökte fränkan i Juda bergsbygd samt Johannes evangeliets prolog och en bön om förbön hos Frälsarens mor.

Herrens ängel berättade för Maria och hon blev havande genom den Helige Ande.
Var hälsad Maria, du högt benådade, Herren är med dig, välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt: Jesus. Maria sade: Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt.
Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. Var hälsad Maria, Guds mor. Bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen.

S:t Simon och S:t Judas dag

Evige Gud, nådige Fader, vi tackar dig, att du har frälst oss från mörkret och försatt oss i din Sons rike där vi får höra de heliga profetiska och apostoliska skrifterna, genom vilka vi tror och blir saliga, och vi ber dig: Bevara oss i din sanning, i ditt Ord, och i den rena apostoliska läran. Hjälp oss att flitigt lyssna som Simon och frimodigt bekänna som Judas. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Martin Luthers doktorsed på den Heliga Skrift

Idag erinrar sig kristna i den västliga kristenheten hur augustinermunken Martin av Wittenberg 1512 i närvaron av sina överordnade svor den ed som Kyrkan krävde av honom för att bli doktor i den Heliga Skrift. Kyrkan hade under historien som föregick reformationen förlorat läran om Kristi offer på korset som den enda garant för evangeliets löfte om evigt liv. I en tidig kristen skrift som fått titeln "Brevet till Diognetus" omvittnas dock den lära som broder Martin fick kämpa så för att göra till sin själs egendom från tiden han blev doktor i den Heliga Skrift och fram till det reformatoriska genombrottet senare på 1510-talet.

Så här lyder texten i Diogenesbrevet 9:1-6 i en norsk översättning jag haft tillgång till sedan 1990-talet:

"Da han nå sammen med Sønnen hadde planlagt alt, lot han oss inntil denne tid bli revet med av våre vilkårlige drifter, lyster og begjær. Det var slet ikke fordi han fant behag i våre synder, men han bar over med dem, ikke fordi han bifalt den onde tid, men fordi han forberedte rettferdighetens tid som nå er, slik at vi, som hadde vist oss uverdige till Livet ved våre egne gjerninger, nå kunne bli funnet verdige ved Guds nåde. Og når vi hadde gjort det klart at det er umulig ved egen hjelp å komme inn i Guds rike, så skulle den kraft som Gud gir, gjøre det mulig. Da så syndens beger var fullt, og det var blitt åpenbart at straff og død var den lønn som ventet, da var tiden inne som Gud hadde forutbestemt til å åpenbare sin nåde og kraft. Å, hvilken grenseløs godhet og kjærlighet til menneskene Gud viser! Han la oss ikke for hat, han forstøtte oss ikke, han bar ikke nag. Nei, han var langmodig og overbærende; i barmhjertighet tok han selv våre synder på seg, ga sin egen Sønn som løsepeng for oss, den hellige for lovbrytere, den uskyldige for de skyldige, den rettferdige for de urettferdige, den udødelige for de dødelige. For hva annet kunne skjule våre synder enn hans rettferdighet? Hvordan var det vel mulig for oss gudløse syndere å bli erklært rettferdige, om ikke ved Guds Sønn alene? Å, hvilken salig forandring! Underfulle skaperverk! Nåde over all forstand. At manges synd skulle oppveies ved én rettferdig, og den enes rettferdighet gjøre mange syndere rettferdige! Etter tidligere å ha bevist at vi med vår natur ikke kan oppnå Livet, har han nå vist oss Frelseren som har kraft også der det synes umulig - begge deler for att vi skal tro på hans godhet, ha ham som forsørger, far, lærer, rådgiver, lege, forstand, lys, ære, ry, kraft, liv, og ikke bekymre oss om klær og mat."

Amen, HalleluJah!

S:t Lukas himmelska födelsedag

I Muratoris kanon, som anses tillkommen i slutet av 100-talet och troligen är skriven av biskop Hippólytos (o. 170- o. 236) i Rom, och som är den äldsta förteckningen över nytestamentliga skrifter, heter det om Lukasevangeliets författare: "Lukas läkaren har, då Paulus efter Kristi himmelsfärd tagit honom till sin följeslagare, såsom en ivrare för rättfärdigheten skrivit i sitt eget namn enligt sin uppfattning. Han har emellertid inte sett Herren i köttet. Han går tillbaka, så långt han kan, och börjar sin berättelse med Johannes Döparen." Även Ireneus (o. 130- o. 200) nämner Lukas, Paulus följeslagare, som författare och säger att Lukas upptecknade det evangelium som Paulus predikade. Evangeliet riktar sig till en privatperson, Teófilus, som förut kände till kristendomen men behövde ytterligare information. Efter en kort prolog, 1:1-4, följer sex huvudavdelningar: 1) Johannes Döparens födelse och Jesu födelse och barndom, 1:5-2:52. 2) Jesu offentliga verksamhet förberedes, 3:1-4:13. 3) Jesu verksamhet i Galiléen, 4:14-9-50. 4) Jesu verksamhet som lärare, 9:51-18:30. 5) Jesu sista resa till Jerusalem och hans verksamhet där, 18:31-21:38. 6) Jesu pina, död, uppståndelse och himmelsfärd, 22-24. Lukas var enligt Kol 4:14 till yrket läkare. Han följde med Paulus på hans första resa till Rom men var också med under den andra fångenskapen som slutade med Paulus martyrdöd. I 2 Tim 4:11 skriver Paulus: "Endast Lukas är hos mig." Enligt en uppgift från Hierónymus (o. 342-420) ska Lukas ha insomnat vid 84 års ålder. Hans minnesdag infaller den 18 oktober.

I Muratoris kanon från senare delen av 100-talet uppges Lukas som författare till Apostlagärningarna. Samma uppgift möter hos Ireneus (o. 130- o. 200) Detta överenstämmer också med bokens självvittnesbörd. Den är fortsättningen på en tidigare skrift tillägnad Teofilus, nämligen Lukasevangeliet. Apostlagärningarnas disposition:
Inledning, 1:1-3. Kyrkans begynnelse i Jerusalem, 1:4-8:3. Kyrkans utbredning bland hedningar, 8:4-12:25. Paulus, hedningarnas apostel, 13:1-28:31.
En hållpunkt för dateringen för dateringen av de händelser för dateringen som skildras utgör uppgiften i Apg. 18 om landshövdingen Gallio. Denne är nämligen omnämnd som landshövding (prokurator) i en kejserlig skrivelse daterad till år 52. Då Gallio innehade ämbetet endast ett år, troligen 51-52, har händelsen i Apg. 18 inträffat ett av dessa år.

Herre Jesus Kristus, som har kallat Lukas, läkaren, till att vara din evangelist och en läkare för våra själar, vi ber dig: Låt all sjukdom i våra själar bli botad genom hans undervisnings hälsosamma läkekonst. Amen.

Lucas Cranachs himmelska födelsedag

Idag ihågkommer konfessionella Lutherska kristna målaren och bildkonstnären Lucas Cranach som föddes 1472 och insomnade i Herren Jesus den 16 oktober 1553. Cranach målade med förkärlek motiv ur den bibliska historien samt porträtt av den västerländska kyrkans patristiska personligheter som t.ex. bibelöversättaren Hieronymus, som bland annat målats av kollegan Federico Barocco:

Det var tack vare Hieronymus latinska bibelöversättning - Versio Vulgata - som Martin Luther fick sin första kontakt med Guds epifania i de heliga skrifterna, som reformatorn tog del av i den grundskola han studerade innan han blev upptagen i Augustinerorden i Erfurt och Wittenberg, där han fick sin universitetsexamen och anammade sin kallelse som andlig vägledare för den västerländska kristenhet som framför allt hade förlorat arvet från fornkyrkan, t.ex den lära som brevet till Diogenes lär. Ett passande citat för Lucas Cranachs ortopraxi finner vi hos S:t Paulus av Tarsus brev till Filipperna 4:8-9 "För övrigt, bröder, vad som är sant, vad som är värdigt, vad som är rätt, vad som är kyskt, vad som är välljudande, om det finns någon dygd och om det finns något berömvärt, tänk på det! Vad ni har lärt och tagit emot och hört av mig, skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er."

S:t Kleopas himmelska födelsedag

Idag erinrar sig apostoliska kristna S:t Kleopas himmelska födelsedag. Kleopas var en av de två lärjungar till Herren som var på vandring från Jerusalem till Emmaus som avbildas på ikonen tillsammans med S:t Lukas:

Texten i det heliga evangeliet som illustrerar ikonen är hämtad ur kyrkans firande av annandag påsk: Lukas 24:13-35

"Och se, två av dem vandrade samma dag till en by som ligger sextio stadier från Jerusalem och som heter Emmaus. De samtalade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de samtalade och dryftade detta med varandra, hände det sig att Jesus själv närmade sig och gick med dem. Men deras ögon var tillslutna, så att de inte kände igen honom. Han sade till dem: Vad är det ni talar med varandra om på vägen? Och de stannade och såg bedrövade ut. Den ene som hette Kleopas, svarade och sade till honom: Är det bara du som är så främmande i Jerusalem, att du inte vet vad som har hänt där i dessa dagar? Han sade till dem: Vad då? De sade till honom: Det som har hänt med Jesus, nasaréen, som var en profet, mäktig i gärning och i ord inför Gud och allt folket, och hur våra överstepräster och rådsmedlemmar har utlämnat honom till döden och korsfäst honom. Men vi hoppades att han skulle förlossa Israel. Idag är det tredje dagen sedan detta hände. Några av våra kvinnor har nu gjort oss bestörta. De kom tidigt på morgonen till graven och fann inte hans kropp utan kom tillbaka och sade att de hade sett en änglasyn. Änglarna hade sagt att han lever. Några av dem som var med oss gick då till graven och fann att det var så som kvinnorna hade sagt, men honom själv såg de inte. Han sade till dem: Vad ni är oförståndiga och tröghjärtade till att tro allt som profeterna har talat! Måste inte Kristus lida detta och sedan gå in i sin härlighet? Och han började med Moses och alla profeterna och förklarade för dem utifrån alla Skrifterna vad som gällde honom. När de närmade sig byn, dit de var på väg, gjorde han min av att gå vidare. Men de nödgade honom och sade: "Bli kvar hos oss! Det börjar bli kväll, och dagen närmar sig sitt slut." Då gick han med in för att stanna kvar hos dem. Och det hände sig, då han sedan satt till bords med dem, att han tog brödet, uttalade välsignelsebönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon, så att de kände igen honom men då försvann han ur deras åsyn. De sade till varandra: "Var inte vårt hjärta brinnande i oss, när han talade till oss på vägen och förklarade Skrifterna för oss?" I samma stund stod de upp, gick till Jerusalem och fann de elva samlade och dm som var tillsammans med dem. Dessa sade: "Herren är sannerligen uppstånden, och han har visat sig för Simon." De andra berättade då vad som hade hänt på vägen och att han blev igenkänd av dem, när han bröt brödet."